mannen, hade börjat ledsna på det. Därför lät min mor det stanna hos dem, det vill säga, hon lockade dem att behålla det genom några obestämda löften för framtiden, som hon aldrig tänkte hålla. Och för att barnet skulle få det ännu värre, bad hon dem se noga efter flickan, ty hon var af dålig släkt, förklarade hon, och så stufvade hon om historien litet. Men så hände det tyvärr, att en rik änkefru fick se barnet och tog det till sig af medlidande; det är då också, som om den onde haft sitt finger med i spelet! I ett par år förlorade jag flickan ur sikte och återsåg henne först för några månader sedan.»
»Känner ni denna unga dam?» frågade herr Brownlow Monks.
»Ser ni henne nu?» frågade herr Brownlow.
»Ja, hon stöder sig ju på er arm.»
Fröken Rose var nära att svimma. Men fru Maylie slog armarna om henne. »Min älskade flicka», sade hon, »du är och förblir mitt kära barn! Så... lugna dig nu! Ser du inte, att här står en liten gosse och längtar att lägga armarna om halsen på sin stackars mors enda syster?»
Må de tårar, som götos, och de brutna ord, som växlades under en lång omfamning, förbigås med tystnad! En far, en mor, en syster
