uppåt gatan och nedåt gatan och tvärsöfver gatan. Den okände, som talat till honom genom nyckelhålet, hade förmodligen gått sin väg, ty han kunde ej upptäcka någon annan än en groflemmad friskolpojke, som satt på en afvisare utanför huset och med sin fällknif skar en smörgås i bitar lika stora som hans mun, hvarpå han högst behändigt förtärde dem.
»Ursäkta», sade Oliver slutligen, då han ej kunde se till någon annan, »var det kanske ni, som bultade?»
»Jag sparkade», svarade friskolpojken.
»Ni vill kanske ha en likkista?» frågade Oliver i sin oskuld.
Den andre gaf honom en fruktansvärdt bister blick och försäkrade, att Oliver snart själf skulle komma att behöfva en likkista, om han en gång till understod sig att göra spektakel af sin förman. »Men du vet kanske inte, hvem jag är, ditt fattighjon?» tillade friskolpojken och reste sig i vördnadsbjudande majestät från afvisaren. »Jag är Noah Claypole, och du står under mig. Tag genast bort fönsterluckorna, din latmask!» Hvarefter herr Claypole gaf Oliver en spark och gick in i boden med en värdig min, som om han gjort honom en stor ära. Det är alltid svårt för en klumpig pojke med stort hufvud, små ögon och dum fysionomi att se värdig ut, men svårigheterna ökas, när till dessa personliga behag ytterligare kommer en röd näsa och gula skinnbyxor.
Då Oliver hade tagit ifrån fönsterluckorna och slagit sönder en ruta, kånkade han bort med luckorna till en liten gård på andra sidan huset, där de brukade stå om dagarna. Han understöddes härvid allra nådigast af Noah, som nedlät sig att hjälpa honom, sedan han först angående rutan hade gifvit honom den trösterika försäkran, att »det där får du smörj för». Strax därefter visade sig först herr Sowerberry och sedan hans fru. Och sedan Noahs spådom angående rutan gått i fullbordan på Oliver, följde han bemälde unge herre ner i köket för att äta frukost.
»Sätt dig här vid elden, Noah», sade Charlotte, »jag har för din räkning räddat en liten bra bit skinka af fruns frukost. — Oliver, stäng dörren där bakom herr Noah, och så kan du ta de där matbitarna jag har lagt af åt dig på kastrullocket. Här är ditt te. Du kan ta det med dig till kistan där borta och dricka det där, men skynda dig bara, ty du behöfs att passa upp i boden. Hör du?»
»Hör du, ditt fattighjon?» sade Noah Claypole.
»Seså, Noah, du är då en konstig kurre», sade Charlotte. »Kan du inte låta honom vara i fred?»
»Vara i fred?» upprepade Noah. »Ja, hvad det beträffar, så låta visst alla människor honom vara i fred. Hvarken far eller mor kommer att göra honom omak, och hans andra släktingar låta honom också vara alldeles i fred — inte sant, Charlotte? Ha ha ha!»
»Å, du lifvade lax!» sade Charlotte och brast i ett hjärtligt skratt, hvari Noah instämde, hvarefter de båda kastade hånfulla