»Ja, det vore underligt annars, så som han äter», inföll frun.
»Det är ett melankoliskt uttryck i hans ansikte, min söta vän, som verkligen är intressant. Han skulle passa mycket bra till likvakt vid begrafningar, min söta vän.»
Frun såg upp med ytterst förvånad min. Entreprenören märkte det, och utan att ge den ädla damen tid till någon ny anmärkning, tillade han skyndsamt:
»Jag menar inte som vanlig likvakt vid fullväxt folks begrafningar, min söta vän, utan bara vid barnbegrafningar. Det skulle vara något alldeles nytt, min söta vän, att ha likvakt ungefär af samma ålder som den döda. Det skulle ta sig bra ut, må du tro.»
Fru Sowerberry, som hade ganska god smak i hvad som gällde mannens yrke, frapperades af det nya i denna idé. Men som det under närvarande omständigheter kunde ha varit farligt för hennes värdighet att erkänna detta kort och godt, nöjde hon sig med att i skarp ton fråga sin man, hvarför en så enkel sak inte hade fallit honom in förr. Herr Sowerberry uttydde mycket riktigt denna anmärkning som ett gillande af hans förslag. Och det blef jämförelsevis hastigt afgjordt, att Oliver genast skulle invigas i fackets hemligheter, hvarför han skulle åtfölja sin husbonde vid allra första tillfälle, då dennes biträde begärdes.
Tillfället lät icke vänta på sig. Ty en halftimme efter frukosten följande morgon inträdde herr Bumble i boden, ställde sin käpp mot disken, tog upp sin tjocka läderplånbok ur fickan och letade fram ur den en liten papperslapp, som han därpå lämnade till herr Sowerberry.
»Aha», sade entreprenören och genomögnade den med intresserad min, »beställning på en likkista?»
»Först på en likkista och sedan på en kommunal begrafning», svarade herr Bumble och fastgjorde stroppen på plånboken, hvilken, liksom han själf, var ganska korpulent.
»Bayton?» frågade entreprenören och såg upp från papperslappen på herr Bumble. »Det namnet har jag aldrig hört förr.»
Herr Bumble skakade på hufvudet. »Ett istadigt, högfärdigt pack, herr Sowerberry!» förklarade han. »Först i förgår kväll fingo vi höra talas om dem, och vi skulle aldrig ha fått veta ett dugg om dem, om inte en gumma, som bor i samma hus, hade bedt direktionen att låta fattigläkaren gå och se till en hustru, som låg mycket sjuk. Doktorn var ute på middag, men hans elev, som är en rapp pojke, skickade dem på stående fot litet mixtur i en blanksmörjbutelj.»
»Det var raskt gjordt», anmärkte entreprenören.
»Jo, det vill jag lofva! Men hur tror ni det gick, herr Sowerberry? Nu skall ni få höra, ett så’nt otacksamt pack! Karlen skickade utan vidare tillbaka mixturen och hälsade och sa’, att den passade inte för hans hustrus sjukdom, och därför fick hon inte ta
