grafstenarna eller (för omväxlings skull) hoppa fram och tillbaka öfver kistan. Herrar Sowerberry och Bumble, som voro klockarens privatvänner, sutto inne hos honom framför brasan och läste tidningar.
Slutligen, efter en timmes förlopp, rusade klockaren, herr Bumble och herr Sowerberry ut till grafven, och strax därefter visade sig prästen, som satte på sig kappan, medan han gick. Herr Bumble gaf för ordningens skull ett par af pojkarne några knuffar, och hans högvördighet läste upp så mycket af begrafningsformuläret, som han kunde tränga ihop inom fyra minuter, därpå lämnade han sin kappa till klockaren och gick sina färde igen.
»Seså, Bill», sade Sowerberry till dödgräfvaren, »kasta nu igen grafven.»
Det gick i en fart, ty grafven var så full af kistor, att den öfversta endast var ett par fot från jordytan. Dödgräfvaren skoflade ner jorden, stampade nödtorftigt till den, slängde spaden öfver axeln och gick sin väg, följd af gatpojkarne, som högljudt beklagade sig öfver, att nöjet tagit så fort slut.
»Ni måste gå nu, min vän», sade herr Bumble och klappade den aflidnas man på axeln, »kyrkogården skall stängas.»
Mannen hade ej rört sig ur fläcken från det han kom. Han ryckte till, såg upp, stirrade på herr Bumble, vacklade sedan framåt ett par steg och föll afsvimmad till marken. Den fjolliga gumman var för upptagen af att gråta öfver förlusten af kappan (som entreprenören hade tagit af henne) för att lägga märke till det. De hällde därför ett ämbar kallt vatten öfver honom, och då han kom sig igen, ledde de ut honom från kyrkogården, stängde grinden och gingo hvar och en till sitt.
»Nå, Oliver», frågade herr Sowerberry på hemvägen, »hvad tyckte du om det?»
»Jo, tack, herrn, ganska bra», svarade Oliver med någon tvekan. »Inte så förskräckligt bra.»
»Nå, det vänjer du dig nog vid», försäkrade entreprenören. »Det är ingenting, bara man blir van vid det.»
Oliver undrade i tysthet, om det hade dröjt länge, innan herr Sowerberry blifvit van vid det. Men han ansåg för klokast att hålla inne med den frågan.
