Sida:Oliver Twist - Samhällsroman.djvu/33

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
33
OLIVER TWIST.

KAP. 6.

Oliver slår Noah med häpnad.

Då profmånaden var förbi, blef Oliver ordentligt antagen som lärling. Det var just för tillfället en sådan välsignad sjuklig tid, likkistor hade stark afgång, så att under loppet af några veckor fick Oliver god öfning. Herr Sowerberrys sinnrika infall hade en succès, som till och med öfverträffade de djärfvaste förväntningar. Ej ens de äldsta i staden kunde påminna sig ett år, då mässlingen hade grasserat så svårt och varit så farlig för barn; många voro alltså de sorgetåg, som Oliver anförde med långt nedhängande sorgflor på hatten, under obeskriflig beundran och rörelse hos alla mödrar i staden. Då han dessutom följde mästaren på de flesta af dennes utflykter med fullvuxna (för att tillägna sig det allvar och det herravälde öfver nerverna, som är så viktigt för en fulländad begrafningsentreprenör), fick han också rikt tillfälle att iakttaga den undergifvenhet och det sinneslugn, hvarmed starka naturer kunna bära sina pröfningar och förluster.

Om nu Oliver genom dessa människors exempel lärde sig att tåligt finna sig i sitt öde, kan jag ej säga så noga. Men så mycket är säkert, att han i flera månader fann sig i att bli illa behandlad af herr Noah Claypole, som till och med nu hade blifvit afundsjuk på, att den nye lärlingen befordrats till svart staf och hängande flor, medan han själf, fastän äldste lärlingen, stod på samma punkt med sin ludna mössa och sina skinnbyxor. Charlotte behandlade Oliver illa, emedan Noah gjorde det, och fru Sowerberry var afgjordt hans ovän, därför att herr Sowerberry visade sig benägen att vara hans vän. Mellan dessa tre å ena sidan och en massa begrafningar å den andra befann Oliver sig ej fullt så väl som den hungrige grisen, som genom misstag blifvit instängd i bryggarens spannmålsbod.

En dag hade Oliver och Noah vid den vanliga middagstiden gått ner i köket för att kalasa på ett litet stycke fårkött, halftannat skålpund af den sämsta bringbiten. Då Charlotte i det samma blef utkallad, uppstod en liten paus, och herr Noah, som var både hungrig och elak, ansåg sig ej kunna utfylla den på värdigare sätt än genom att retas med Oliver. Lysten efter detta oskyldiga nöje, lade han alltså upp sina fötter på bordet, drog Oliver i håret, nöp honom i örat, uttalade som sin åsigt, att han var en »orm» och tillkännagaf vidare, att han ämnade gå och se på, då han blef hängd, när denna önskvärda händelse skulle inträffa. Då han emellertid genom dessa och liknande infall lyckades få Oliver att gråta, ansträngde Noah sig att vara ännu kvickare och slog sig på det, som många långt mera

Oliver Twist.5