Herr Bumble ansåg det därför klokast att underhandla, innan han skred till att öppna dörren. Som inledning gaf han dörren en spark, satte därefter munnen till nyckelhålet och sade med skräckinjagande basröst:
»Oliver!»
»Släpp mig ut!» svarade Oliver inifrån.
»Hör du, hvem som talar till dig, Oliver?» frågade herr Bumble. »Börjar du inte bli rädd?»
»Nej!» svarade Oliver käckt.
Ett svar, så olikt hvad han hade väntat och hvad han brukade höra, kunde omöjligen annat än göra herr Bumble litet förvirrad. Han drog sig tillbaka från nyckelhålet, rätade upp sig till sin fulla längd och såg med stum häpnad från den ene till den andre.
»Ser ni nu, herr Bumble, att han har blifvit galen?» frågade fru Sowerberry. »Hur kunde en pojke, som bara till hälften har sitt förnuft i behåll, våga svara er så?»
Herr Bumble hade fallit i djupa tankar. »Nej, frun», svarade han slutligen, »detta är inte galenskap, det är mat.»
»Hvad för slag?»
»Det är mat, säger jag!» upprepade herr Bumble högtidligt. »Ni har gödt honom, fru Sowerberry. Ni har skapat en artificiel själ och anda i honom, som inte passar för hans ställning. Hvad ska fattigt folk med själ och anda? Om ni hade födt pojken med hafresoppa, skulle detta aldrig ha händt.»
»Ack, herre Gud!» gnällde fru Sowerberry och lyfte upp ögonen mot taket. »Det har man för sin godhet!» Som all hennes godhet bestod i, att hon hade låtit Oliver äta det afskräde, som ingen annan ville ha, var det verkligen mycket själfuppoffrande af henne, att hon frivilligt underkastade sig herr Bumbles svåra anklagelse.
»Ja», sade Bumble, »så vidt jag kan se, är här nu ingenting annat att göra än att låta honom sitta inne, tills svälten har späkt honom, och sedan släppa ut honom och hålla honom på hafresoppa under hela hans återstående lärotid. Han är af en dålig familj, fru Sowerberry. Både doktorn och sjuksköterskan säga, att hans mor tog sig fram hit genom vedermödor och strapatser, som för länge sedan tagit lifvet af en anständig kvinna.»
Oliver, som hörde, att man återigen talade illa om hans mor, sparkade så våldsamt på dörren, att man ej kunde höra ett ord vidare. I det samma kom herr Sowerberry hem. Olivers förbrytelser meddelades honom med all den öfverdrift, som husets kvinnor ansågo mest ägnad att väcka hans vrede, och han ryckte i en fart upp dörren till kolkällaren och drog ut Oliver vid kragen. Gossens kläder voro sönderslitna, hans ansikte hade fått blånader och skråmor, men hans kinder blossade, han kastade en hätsk blick på Noah och höll sig för öfrigt helt käck.
