»Jo, du är just en snygg pojke, du!» sade herr Sowerberry, i det han ruskade Oliver och gaf honom en örfil.
»Noah använde skällsord om min mor», svarade Oliver.
»Nå, än sedan, din otacksamma lilla usling?» skrek fru Sowerberry. »Hon förtjänade hvad han sa’, och ännu värre.»
»Det är osanning», sade Oliver. Fru Sowerberry brast i en ström af tårar.
Denna tåreflod lämnade ej herr Sowerberry något val. Om han ett enda ögonblick tvekat på att ge Oliver en sträng upptuktelse, skulle han naturligtvis, efter alla prejudikat i fråga om äktenskapliga gräl, ha varit ett odjur, en onaturlig make, en löjlig vrångbild af en äkta man o. s. v. Han gaf alltså Oliver en sådan aga, att den till och med tillfredsställde frun och gjorde herr Bumbles efterslängar med det kommunala spanska röret tämligen obehöfliga. Den återstående delen af dagen satt Oliver inspärrad i kolkällaren i sällskap med en brödkant och ett krus vatten. Inemot kvällen underhöll fru Sowerberry honom först med åtskilliga nedsättande anmärkningar om hans mor, släppte sedan ut honom och befallde honom (medan Noah och Charlotte hånfullt pekade finger åt honom) att gå upp och lägga sig.
Först nu, då han blef ensam i bodens mörker och tystnad, gaf han efter för de känslor, som den under dagen undergångna behandlingen naturligtvis måste väcka hos ett barn. Här, där ingen kunde se eller höra honom, föll han på knä, gömde ansiktet i sina händer och grät tårar så bittra, att Gud förbjude, till heder för vår mänskliga natur, att många i så unga år haft orsak att gråta dylika!
Han låg länge och grät; ljuset hade brunnit ner i pipan, då han slutligen steg upp. Han såg sig försiktigt omkring, lyssnade, smög sig sedan bort till dörren, öppnade den sakta och tittade ut.
Det var en kall, mörk natt. Stjärnorna tycktes vara mycket längre bort än han någonsin förr hade sett dem. Icke en vindfläkt rörde sig. Trädens mörka skuggor sågo spöklika ut, så orörliga voro de. Han stängde tyst dörren igen, knöt vid det sista skenet från det slocknande ljuset in sina få tillhörigheter i en näsduk, satte sig sedan på bänken och väntade på, att det skulle bli morgon. Så snart den första ljusstrimman trängde in genom springan i fönsterluckorna, reste han sig och öppnade åter dörren. En orolig blick åt alla håll — ett ögonblicks tvekan — så stängdes dörren efter honom, och han stod ute på gatan.
Där tittade han först åt höger och vänster, obeslutsam, hvart han skulle styra kosan. Det föll honom in, att han hade sett forvagnarna, då de lämnade staden, arbeta sig uppför en backe. Han tog denna väg, kom till en gångstig, som ett stycke längre bort ledde ut till landsvägen, det visste han, vek in på den och gick framåt med raska steg.
