Oliver kom tydligt ihåg, att han gått samma gångstig bredvid herr Bumble, då denne hämtat honom tillbaka från fostermodern. Vägen förde tätt förbi hennes hus. Hans hjärta klappade vid tanken därpå, men... det var ju så tidigt än, det var visst ingen fara för att någon skulle kunna se honom. Så kom han dit. Ingen tycktes vara uppe. Han stannade och tittade in i trädgården. Jo, där låg en pojke och rensade en af de små sängarna — nu lyfte han upp sitt ansikte — det var en af hans forna kamrater. Oliver blef helt glad öfver att få se honom, innan han gick. Ty fastän denne gosse var yngre än han, hade de varit vänner; de hade många gånger fått stryk och hungrat och suttit inspärrade tillsammans.
»Tyst, Dick!» sade Oliver, då gossen kom fram till grinden och stack ut sin magra arm genom spjälorna för att hälsa på honom. »Är det ingen annan än du uppe?»
»Nej.»
»Du får inte säga, att du har sett mig, Dick», sade Oliver. »Jag har rymt. De slå mig och behandla mig illa. Nu skall jag ge mig af långt bort, jag vet inte hvart. Du ser så blek ut, Dick.»
»Doktorn säger, att jag skall dö snart», svarade den lille med ett matt leende. »Det var mycket roligt att få se dig... men dröj inte längre nu.»
»Farväl, Dick! Vi träffas nog igen, det är jag säker på; du skall få se, att du blir nog frisk och glad.»
»Ja, när jag är död, men inte förr. Doktorn har nog rätt, ty jag drömmer så mycket om himlen och änglarna och vänliga ansikten, som jag aldrig ser, då jag är vaken. Kyss mig!» sade han, i det han klättrade upp på den låga grinden och lade armen om Olivers hals. »Adjö, kära Oliver! Gud välsigne dig!»
Det var första gången i sitt lif som Oliver hörde någon nedkalla Guds välsignelse öfver honom. Men han glömde det aldrig under alla sitt lifs strider och lidanden.
KAP. 8.
Oliver går till London och träffar under vägen en underlig figur.
Oliver sprang en lång stund, och ibland gömde han sig bakom gärdesgårdarna af fruktan för att man skulle sätta efter honom och hinna upp honom. Först vid middagstiden slog han sig ned bredvid en milstolpe och undrade, hvart han skulle gå för att få sig litet mat.
