På milstolpen stod det med stora bokstäfver, att härifrån var det sjuttio mil till London. Namnet väckte en ny tankegång hos honom. London! Den stora, stora staden, där ingen, icke ens herr Bumble, kunde finna honom! Han hade också ofta hört gamla personer i fattighuset säga, att i London kunde en duktig pojke alltid ta sig fram. Där måste således vara rätta platsen för en stackars hemlös gosse! Han sprang upp och gick vidare. Men hvad skulle han ej få utstå, innan han kom till målet?
I sitt lilla bylte hade han en brödbit, en skjorta och två par strumpor, i sin ficka hade han en penny, som herr Sowerberry hade skänkt honom en gång efter en begrafning, då han redt sig ovanligt bra. Skjortan, strumporna och slanten voro mycket bra, men till en marsch på sjuttio mil vid vintertiden förslogo de nog ej mycket. Oliver funderade fruktlöst hit och dit, hvad han skulle ta sig till. Sedan suckade han, flyttade öfver sitt lilla bylte i den andra handen och trafvade vidare.
Den dagen gick han tjugu engelska mil, och under hela tiden förtärde han ingenting annat än sin brödbit och en drick vatten, som han då och då tiggde sig till i en stuga vid landsvägen. Då natten kom, kröp han in under en höstack. Först var han ängslig till mods, ty blåsten hven så styggt öfver slätten, och han var så frusen och hungrig och så ensam. Men som han var trött, somnade han och glömde sin oro.
Då han steg upp på morgonen, var han stelfrusen och så hungrig, att han i den första by han kom till måste köpa bröd för sin pennyslant. Han var öm i fötterna och mycket trött; då det åter skymde på, hade han endast gått tolf mil. Ännu en natt tillbragt ute i den kalla, fuktiga luften gjorde honom ännu värre däran; nu kunde han knappast släpa sig fram. En stund stod han och väntade nedanför en brant backe, tills diligensen kom, och då tiggde han af de resande. Men det var ej många, som gåfvo akt på honom, och de sade till honom att vänta, tills de kommit uppför backen, och sedan ville de se, hur långt han kunde springa för en half penny. Den stackars Oliver försökte springa i kapp med vagnen ett stycke, men han kom ej långt, så trött som han var. Då sade de resande, att han var en latmask och stoppade sin slant i fickan igen — och diligensen rullade bort och försvann.
Om han försökte tigga i bondgårdarna, hotade man att hetsa hundarna på honom. Och stack han in näsan i en bod, så talade man genast om arrest, hvilket gjorde, att Oliver började svälja tårarna — och något annat fick han ej att svälja på många timmar. Om ej en godhjärtad grindvaktare och en beskedlig gammal gumma varit, skulle Olivers lidanden ha slutat på samma sätt som hans mors, han skulle ha omkommit. Men grindvaktaren gaf honom litet bröd och ost, och gumman, som hade en afsigkommen sonson vandrande barfota omkring någonstädes i världen, tyckte synd om den fader-
