så godt som pank, jag också, men så långt det räcker, tänker jag bulla upp. Seså, rör på spelet nu! Kvicka tankar!»
Han hjälpte Oliver att resa sig upp och gick först med honom till en hökare, där han köpte litet skinka och ett bröd. Med brödet under armen förde han sedan sin gäst till ett spisställe och in i skänkrummet, som låg åt gården. Här framsattes på hans beställning ett glas öl. Och Oliver grep sig an och åt länge och väl med strykande aptit, medan den hemlighetsfulle unge kavaljeren då och då granskade honom uppmärksamt.
»På väg till London?» frågade han, då Oliver ändtligen slutat.
»Ja.»
»Har du logis?»
»Nej.»
»Pengar?»
»Nej.»
Den löjliga unga fyren hvisslade och stack armarna så djupt ner i fickorna som rockärmarna tilläto. Oliver frågade, om han bodde i London.
»Ja, när jag är hemma», svarade den andre. »Du vill väl gärna ha tak öfver hufvudet i natt, hvasa?»
»Ja», svarade Oliver, »jag har inte legat i säng på en hel vecka.»
»Lipa inte ögonen röda för det», sade den unge herrn. »Jag går själf till London i kväll, och jag känner en riktigt fin gammal herre där inne, som ger dig logis för ingenting — förstås, om du blir prisangterad af en schangtil karl, som han känner. Och känner han mig? Nej, för all del... inte ett dugg!» Den schangtile karlen smålog (likasom för att antyda, att de sista orden inte varit allvarligt menade) och drack ur ölet.
Det oväntade anbudet var alltför frestande för Oliver, så mycket mera som det genast efterföljdes af en försäkran, att den fine gamle herrn också skulle skaffa Oliver en bra plats. Samtalet blef förtroligare och vänskapligare, och Oliver fick veta, att hans nye vän hette Jack Dawkins samt att Jack Dawkins var den omtalade gamle herrns favorit och skyddsling. Visserligen vittnade unge herr Dawkins’ yttre ej särdeles öfvertygande om det välstånd, som den fine gamle herrns välvilja beredde hans favoriter. Men som Jack hade ett ganska slyngelaktigt sätt att tala och dessutom tillstod, att han bland sina intimaste vänner gick under öknamnet »Räfven», drog Oliver den slutsatsen, att den gamle herrns förmaningar kanske hade varit spillda på Jack. Oliver beslöt alltså, att han så fort som möjligt ville försöka vinna den gamle herrns bevågenhet, och om Räfven visade sig oförbätterlig, hvilket han mer än till hälften misstänkte, skulle han undanbe sig äran af hans vidare bekantskap.
Jack var icke angelägen om att komma till London, förr än det var mörkt, och klockan var nära elfva, då de kommo till bommen
