vid Islington. De gingo öfver torg och gator och kommo slutligen till en gata, som hette Saffron-hill; där påskyndade Räfven sina steg och tillsade Oliver att följa honom i hack och häl. Det var en trång, smutsig, illaluktande gränd. Där funnos många små butiker, men hela deras varulager tycktes bestå af barnungar, som ännu så sent på kvällen kilade ut och in genom dörrarna eller skreko inne i husen. Endast utskänkningsställena tycktes florera, och där inne hörde man det uslaste irländska pack skråla och gasta. Oliver funderade just på, om han ej gjorde klokast i att springa sin väg. Men i det samma grep hans följeslagare honom i armen, sköt upp dörren till ett hus i ändan af gatan, drog Oliver med sig in och stängde dörren efter sig.
»Hvem där?» ropade en röst till svar på en hvissling från Räfven.
»Ruter i trumf!» blef svaret.
Det tycktes vara ett slags lösen, som antydde, att allt var i sin ordning. Ty ett matt ljussken lyste på väggen nere i ändan af gången, och en man tittade fram från nedgången till ett slags kökstrappa.
»Ä’ ni två?» frågade karlen och höll ljuset längre fram och skuggade med handen öfver ögonen. »Hvem är den andra?»
»En ny kamrat», svarade Jack Dawkins och drog Oliver med sig.
»Hvar kommer han ifrån?»
»Från Grönland. Är Fagin där uppe?»
»Ja, han sorterar näsdukar. Gå upp!» Ljuset och ansiktet försvunno.
Oliver trefvade sig fram med den ena handen, med den andra höll han sig fast vid sin följeslagare. Med möda letade han sig uppför den mörka förfallna trappan, hvaremot Jack rörde sig med en lätthet och en säkerhet, som visade, att han var hemmastadd. Han sköt nu upp dörren till ett rum inåt gården och drog Oliver med sig.
Tak och väggar där inne voro svarta af smuts och rök. Framför eldstaden stod ett bord, därpå ett ljus i en ölbutelj, ett par tenntumlare, smör och bröd samt ett fat. I en stekpanna öfver elden fräste några korfvar, och nedböjd öfver dem, med en stor gaffel i den ena handen, stod en skrynklig gammal jude, hvars skurkaktiga, motbjudande ansikte halft doldes af en hop tofvigt, rödt hår. Han var klädd i en flottig nattrock, hade bar hals och tycktes dela sin uppmärksamhet mellan stekpannan och ett klädstreck, hvarpå en mängd silkesnäsdukar hängde. På golfvet voro ett slags bäddar af gamla säckar anordnade i en rad, och kring bordet sutto fyra, fem gossar, hvaraf ingen var äldre än Räfven, men som alla rökte långa pipor och drucko brännvin som gamla karlar. Medan Räfven hviskade med juden, samlades pojkarne omkring Oliver och gjorde grimaser åt honom.
