golfvet ett litet skrin, som han försiktigt bar bort till bordet. Hans ögon lyste, då han öppnade skrinet och tittade ner i det. Därefter drog han fram en gammal stol till bordet, satte sig och upptog ur skrinet ett praktfullt guldur, som gnistrade af diamanter.
»He he!» flinade han och gjorde en hisklig grimas. »Duktiga pojkar! Duktiga pojkar! Och modiga till det yttersta! Sade inte ett ord till den gamle prästen om, hvarifrån de voro, yppade inte ett ord om gamle Fagin. Nåja, hvad skulle de också ha haft för nytta af det? Repet satt ändå kvar om deras hals, de hade inte blifvit hängda en minut senare för det. Duktiga pojkar! Duktiga pojkar!»
Han lade ner uret i skrinet igen, tog sedan efterhand upp visst ett halft dussin andra ur och ringar och broscher och armband och betraktade hvarje sak med förälskade blickar. Sist tog han fram ett smycke, som var så litet, att det icke syntes, då det låg i hans flata hand. Det tycktes vara försedt med någon mycket fin inskrift, ty han höll handen upp till ögonen och stirrade ansträngdt på det. Men så uppgaf han det, gömde åter smycket och lutade sig tillbaka i stolen. »Ja», mumlade han, »dödsstraff är en skön sak. De döda ångra sig aldrig, de döda prata aldrig bredvid munnen. Mycket bra för affären. Fem stycken hängda i rad och ingen kvar, som kan skvallra eller bli harhjärtad!»
Af en tillfällighet riktades hans svarta, skarpa ögon i det samma åt det håll, där Oliver låg. Gossen stirrade nyfiket på honom. Blott en sekund möttes deras ögon, men dock tillräckligt för att juden skulle förstå, att gossen gaf akt på honom. Med en hård smäll slog han igen skrinets lock, grep en brödknif, som låg på bordet och rusade ursinnigt upp. Han skakade så i hela kroppen, att Oliver, trots sin rädsla, kunde se knifven darra i luften.
»Hvad?» skrek juden. »Ligger du och spionerar? Hvarför är du vaken? Hvad har du sett? Svara, pojke! Svara eller jag dödar dig!»
»Jag kunde inte sofva längre», svarade Oliver ödmjukt. »Jag är mycket ledsen, om jag har stört er.»
»Var du inte vaken för en timme sedan?» skrek juden och lyfte hotande knifven.
»Nej, det försäkrar jag», svarade Oliver i öfvertygande ton.
»Nåja, min gosse», sade juden och antog plötsligt sin vanliga ton och lekte ett ögonblick med knifven, innan han lade den ifrån sig, liksom för att inbilla Oliver, att han endast tagit den på skämt. »Det vet jag mycket väl... jag ville bara se, om jag kunde göra dig rädd... men du är en duktig pojke, Oliver — he he he — riktigt en duktig pojke!» Juden grimaserade och gnuggade sina händer, men sneglade i det samma ängsligt efter skrinet. »Du såg väl ingenting af hvad som är i det, min gosse?» tillade han och lade handen på locket.