Oliver begagnade sig genast af den vänliga tillåtelsen och sjönk afsvimmad till golfvet. De närvarande sågo på hvarandra, men ingen vågade knysta.
»Jag visste ju, att han bara gjorde sig till», förklarade herr Fang, som om svimningen vore ett obestridligt bevis på den saken. »Låt honom ligga, det tröttnar han snart på.»
I det samma rycktes dörren upp, och en äldre man i tarfliga, men snygga svarta kläder inträdde hastigt och skyndade fram till skranket. »För Guds skull!» sade han andfådd. »Vänta ett ögonblick! Vänta ett ögonblick!»
Herr Fang blef högst förargad öfver att se en objuden gäst tränga in så där utan vidare. »Hvad är det? Hvad är det?» ropade han. »Kör ut karlen!»
Men mannen lät ej afvisa sig. »Ni måste höra mig, herr domare!» sade han. »Jag är ägare till det där bokståndet. Jag såg alltsammans. Ni kan inte neka att höra mig som vittne. Det var tre gossar — han där och två andra. Men det var en af de andra, som stal från herrn där. Jag såg alltsammans, och jag såg också, att den där gossen blef alldeles förfärad.» Och sedan den beskedlige bokhandlaren nu hämtat andan litet, beskref han mera sammanhängande huru allt hade gått till och hvarför han själf ej hade kunnat komma förr än nu.
Herr Fang teg en stund. »Jaså, käranden stod alltså och läste i den där boken?» frågade han sedan. »Var boken betald?»
»Å, Herre Gud, det har jag ju alldeles glömt», utbrast den gamle herr Brownlow naivt.
Herr Fang gjorde ett komiskt försök att se deltagande ut. »Hm... ni är minsann den rätte att komma med angifvelser mot en stackars gosse! Ni har tillägnat er den där boken på ett högst misstänkt sätt, och ni kan tacka Gud för att ägaren till den inte tycks yrka något ansvar på er. Låt detta tjäna er till en varning till en annan gång, annars skall nog lagens arm nå er. Gossen är fri. Låt parterna afträda, konstapel!«
»Fan anamma!» utbrast Brownlow, hvars länge behärskade vrede nu tog sig utlopp. «Jag skall, ta mig tusan...»
»Låt parterna afträda!» röt polisdomaren. «Hör ni inte, konstapel?»
Och den förbittrade herr Brownlow fördes ut med boken i den ena handen och käppen i den andra, utom sig af raseri. Men ute på gården dunstade hans vrede bort. Där låg lille Oliver på stenläggningen med uppknäppt skjorta och tinningarna drypande af vatten; han var blek som ett lik och skälfde krampaktigt.
»Stackars gosse! Stackars gosse!» mumlade herr Brownlow och böjde sig ner öfver honom. »Skaffa en vagn... genast!»
Vagnen kom, Oliver lades varsamt på det ena sätet, och herr Brownlow tog plats på det andra.
»Får jag följa med?» frågade bokhandlaren.
