»Nej, visst inte», svarade herr Brownlow. »Men, barmhärtige Gud, hvad vill detta säga? Bedwin, se då, se —!»
Han pekade ifrigt, först på porträttet bakom Oliver och sedan på Oliver själf. Han var en lefvande afbild af porträttet: ögon, hufvud, mun, hvarje drag var det samma. Och äfven uttrycket...
Oliver fick ej veta anledningen till herr Brownlows plötsliga utbrott, ty han var ej nog stark att uthärda den lilla skrämsel det förorsakade honom, utan svimmade.
KAP. 13.
En ny bekantskap.
Räfven och hans stallbroder Charley hade, som sagdt, låtit leda sig af en prisvärd omtanke för sin egen säkerhet, då de stämde in i ropet: »Tag fast tjufven!» De kilade i hvinande fart genom ett helt virrvarr af gränder och gårdar och stannade, liksom efter tyst öfverenskommelse, i en låg och mörk portgång. Där stodo de och pustade, tills de fått tillbaka andedräkten, hvarefter unge herr Bates uppgaf ett utrop af förtjusning, brast i ett hejdlöst skratt, kastade sig ner på ett trappsteg och rullade sig af och an i hänryckning.
»Hvad går åt dig?» frågade Räfven.
»Ha ha ha!» skrattade Charley.
»Håll snattran!» kommenderade Räfven och såg sig försiktigt omkring. »Vill du nödvändigt bli fast, din idiot?»
»Jag kan inte hjälpa det», sade Charley, »jag kan inte hjälpa det. Att se honom trafva i väg med sådan fart och törna ihop med lyktstolparna och så rusa på igen, medan jag med näsduken i fickan galopperade efter honom och skränade... nej, det var för härligt!» Han vältrade sig åter af och an på trappsteget och gapskrattade.
Räfven passade på, då hans vän måste hämta andan, och frågade: »Hvad skall Fagin säga?»
»Hvad?»
»Ja, hvad?»
Charleys munterhet blef litet afkyld, ty Räfvens ton gjorde intryck på honom. »Ja, hvad skall han säga?» mumlade han.
Räfven hvisslade först en stund, tog sedan af sig hatten, ref sig i hufvudet och nickade tre gånger.
»Hvad tror du?» frågade Charley.
