»Tra la la, hej kackalorum», gnolade Räfven med en illparig min i sitt intelligenta ansikte.
Detta var visserligen en förklaring, men ingen tillfredsställande sådan. Åtminstone icke för Charley, som upprepade sin fråga: »Hvad tror du?»
Räfven svarade icke. Han satte på sig hatten igen, samlade upp sina långa rockskört under armarna, spände ut kinden med tungan, slog sig på näsan ett halft dussin gånger på ett uttrycksfullt sätt, svängde sig sedan om på klacken och smög sig öfver gården. Charley följde efter med tankfull uppsyn.
»Hvar har Oliver tagit vägen?» skrek juden, i det han högg Räfven i kragen. (Sid. 62.)
Några minuter efter detta samtal väckte steg i trappan den gamle
judens uppmärksamhet, där han satt vid brasan med en bit korf och
en skifva bröd i vänstra handen och en sejdel öl framför sig på en
pall. Han böjde sig tillbaka och lyssnade uppmärksamt mot dörren;
blicken blef skarp under de tjocka, röda ögonbrynen, och hans
ansikte lyste af ett skurkaktigt leende.
»Hvad nu då?» mumlade han och bleknade. »De äro bara två?! Hvar är den tredje? De ha väl aldrig råkat i klämman? Tyst!»
Stegen hade kommit närmare. Dörren öppnades långsamt, Räfven och Charley kommo in och stängde efter sig.
