ledsagade befallningen med en spark, som förpassade djuret till andra ändan af rummet. Hunden tycktes dock vara van vid sådant, ty utan att ge ifrån sig ett ljud kröp han ihop i en vrå.
»Hvad har ni för er? Misshandlar ni pojkarne, ni gamle omättlige blodsugare?» frågade mannen, i det han satte sig. «Det förvånar mig, att de inte slå ihjäl er. Hade jag varit i lära hos er, skulle jag ha gjort det för länge se’n, och sedan... nej, det är sant, jag kunde inte ha sålt er sedan, ty ni duger inte till annat än till att som ett vidunder af fulhet förvaras i sprit, och jag tror inte, att det tillverkas så stora glasburkar.»
»Tyst, tyst, herr Sikes», sade juden darrande, »tala inte så högt!»
»Låt bli att kalla mig herre», brummade slusken, »ni har alltid skälmstycken för er, då ni begagnar den titeln. Ni vet ju mitt namn; fram med det då! Jag skall inte skämma ut det, när min tid kommer.»
»Godt, godt, Bill Sikes», mumlade juden ödmjukt. »Ni är visst vid dåligt lynne i dag, Bill?»
»Ja kanske», svarade Sikes. »Jag antar för resten, att ni också är vid tämligen dåligt lynne, så vida ni inte har samma oskyldiga afsikt, när ni kastar ölsejdlar på folk, som när ni pratar bredvid munnen och...»
»Är ni galen?» afbröt juden, i det han fattade honom i armen och pekade på gossarne.
Men herr Sikes nöjde sig med att låtsa slå en knut under sitt vänstra öra och låta hufvudet falla slappt ner på högra axeln, hvilken pantomim juden tydligen förstod mycket bra. Därefter begärde Bill ett glas brännvin på det tjufspråk, hvarmed hela samtalet var späckadt, men som skulle vara alldeles obegripligt om det återgåfves här. »Men kom i håg, att ni inte får blanda gift i det!» tillade han och satte ifrån sig hatten på bordet.
Detta sades på skämt, men om den talande kunnat se det ondskefulla leende, hvarmed juden bet sig i sina tunna läppar, medan han gick till väggskåpet, skulle han inte ha ansett sin varning alldeles ogrundad. I alla händelser låg en önskan att förbättra destillatorns vara knappast milslångt från den gamle judens skämtsamma sinne.
Efter att ha tömt ett par tre glas brännvin, nedlät herr Sikes sig till att ägna de unga herrarne någon uppmärksamhet. Det utspann sig ett samtal, hvarunder alla de närmare omständigheterna vid Olivers häktande skildrades med de små ändringar och förbättringar, som Räfven under för handen varande förhållanden ansåg lämpliga.
»Jag är rädd», sade juden, »att han pratar bredvid munnen och skaffar oss obehag.»
»Det är mycket sannolikt», svarade Sikes med ett försmädligt grin. »Nu är ni vackert i knipa, Fagin.»
