och huru du kommit in i det sällskap, där jag träffade dig. Säg mig sanningen rent ut! Om jag finner, att du inte har gjort något ondt, skall du aldrig sakna en vän, så länge jag lefver.»
Oliver hade gråten i halsen, så att det dröjde litet innan han kunde tala. Och just som han skulle till att berätta om fattighuset och herr Bumble, knackade det otåligt på porten, och tjänstflickan kom springande uppför trappan och anmälde herr Grimwig.
»Kommer han upp?» frågade herr Brownlow.
»Ja. Han frågade först om vi hade färsk tekaka i dag och då jag svarade ja, sade han, att han skulle stanna här och dricka te.»
Herr Brownlow smålog, vände sig sedan till Oliver och berättade, att herr Grimwig var en gammal vän till honom, och Oliver skulle inte bry sig om, att herr Grimwig var litet löjlig, i grund och botten var han en godhjärtad människa. »Du kan gärna stanna kvar här», tillade han.
I detsamma gick dörren upp, och en korpulent gammal herre, som haltade litet på ena foten, inträdde i rummet stödd på en grof käpp. Han var klädd i blå rock, randig väst, nankinsbyxor och damasker samt en bredskyggig hvit hatt. Ett fint, veckadt krås stack fram ur västen, och en mycket lång stålurkedja med urnyckel hängde och dinglade på hans mage. Hans hvita halsduk var bunden i en väldig knut under hakan, men det märkvärdigaste hos honom var hans högst besynnerliga minspel. Han hade ett sätt att vrida hufvudet åt den ena sidan och samtidigt skela åt andra sidan med ögonen, som påminde starkt om en papegoja. Just i denna ställning kom han in, och i det han höll ett litet stycke apelsinskal framför sig på rak arm, utbrast han förbittrad:
»Titta! Ser ni det här? Jag kan inte komma in i ett hus utan att hitta en bit sån’t här i trappan. Det var ett apelsinskal, som en gång var anledningen till, att jag blef halt, och jag vet att ett apelsinskal till sist blir min död. Om jag inte har rätt i den saken, vill jag äta upp mitt eget hufvud!» Herr Grimwig brukade bekräfta alla sina påståenden med detta vackra anbud, som onekligen lät litet besynnerligt, ty om man också antar, att vetenskapen en gång kan komma så långt, att den sätter folk i stånd att äta upp deras eget hufvud, om de ha lust, så var särskildt herr Grimwigs hufvud så ovanligt stort, att ej ens den mest sangviniska människa kunde hoppas göra slut på det i ett mål — alldeles oafsedt, att det täcktes af ett tjockt puderlager.
»Ja, då vill jag äta upp mitt eget hufvud!» upprepade herr Grimwig och bultade med käppen i golfvet. Men i det samma fick han sikte på Oliver. »Hvem är det där?» utbrast han och tog ett steg tillbaka.
»Det är den gossen jag har talat med er om», förklarade herr Brownlow, och Oliver bugade sig.
»Ni menar väl inte, att det är den gossen, som hade feber?»
