sade herr Grimwig och tog ytterligare ett steg tillbaka. »Aha!» utbrast han plötsligt och glömde sin rädsla för febern af idel triumf öfver en upptäckt han hade gjort, »då är det han som har ätit apelsinen och kastat skalen i trappan! Om det inte är han, vill jag äta upp mitt hufvud och hans med!»
»Nej, nej, han har inte ätit apelsin», sade herr Brownlow och skrattade. »Men lägg nu bort er hatt och kom och prata litet med gossen.»
Herr Grimwig satte sig, alltjämt med käppen i handen, beväpnade sina ögon med ett par brillor, som hängde i ett bredt, svart band, och började skärskåda Oliver, som rodnade och bugade sig ännu en gång.
»Hur står det till, gosse?» frågade herr Grimwig.
»Jo, jag tackar, mycket bättre», svarade Oliver.
Herr Brownlow var förmodligen rädd, att hans besynnerlige vän skulle säga något obehagligt, ty han sade till Oliver att gå och be fru Bedwin servera téet. Och då Oliver alldeles icke kände sig tilltalad af den främmande herrns sätt, var han mycket glad åt att få komma därifrån.
»En liten vacker gosse, tycker ni inte det?» frågade herr Brownlow.
»Jag vet inte.»
»Vet ni inte?»
»Nej, jag vet inte. Jag ser aldrig någon skillnad på pojkar. Det finns bara två slags pojkar: pojkar med mjölansikten och pojkar med biffsteksansikten.»
»Till hvilketdera slaget hör Oliver?»
»Till mjölansiktena. En af mina vänner har en pojke med biffsteksansikte, en vacker pojke kalla de honom, med rundt hufvud, röda kinder och glasögon. Det är ett riktigt vidunder, kroppen tycks vilja svälla ut genom sömmarna på hans blå kläder, och han har en röst som en lots och aptit som en varg. Å, jag känner honom, den slyngeln!»
»Ja, ja», sade herr Brownlow, »men den där beskrifningen slår inte in på Oliver, så att han behöfver inte väcka er vrede.»
»Nej, han har inte de där felen», brummade herr Grimwig, »men han har kanske dem, som äro värre!»
Herr Brownlow hostade otåligt, hvilket tycktes bereda herr Grimwig det utsöktaste nöje.
»Jag säger, han har kanske dem, som äro värre!» upprepade han. »Hvarifrån kommer han? Hvem är han? Han har haft feber — nåja, än sedan? Är feber kanske något, som bara goda människor kunna få? Skälmar kunna kanske också få feber ibland, hvasa? Jag kände en karl på Jamaica, som blef hängd för att han hade mördat sin husbonde; han hade haft feber sex gånger, men inte ansågs det som förmildrande omständigheter. Pyh... dumt prat!»
