åsikt: Oliver skulle gå, för att genom sitt snabba uträttande af ärendet bevisa, huru ogrundade herr Grimwigs misstankar voro. »Ja, min gosse, gå du!» sade den gamle herrn. »Böckerna, som du skall ha med dig, ligga på stolen bredvid mitt bord.»
Oliver var förtjust öfver att få göra nytta. I en hast kom han tillbaka med bokpacken under armen och stod nu med sin mössa i handen och väntade på besked.
»Du skall säga till bokhandlaren», sade herr Brownlow med en menande blick på Grimwig, »att du skall lämna honom igen de där böckerna från mig och betala de fyra pund och tio shillings, som jag är skyldig honom. Här är en fempundssedel, du skall alltså ha tio shillings tillbaka.»
»Jag skall inte vara borta i tio minuter», svarade Oliver ifrigt. Han stoppade sedeln i sin jackficka, bugade sig artigt och gick. Fru Bedwin följde honom ut i farstudörren, där hon gaf honom många föreskrifter om den närmaste vägen, bokhandlarens namn, gatan, där han bodde, och förmanade Oliver att för allt i världen inte förkyla sig. Sedan lät hon honom ändtligen gå. »Gud välsigne hans söta lilla ansikte!» mumlade hon, medan hon stod och såg efter honom, »jag har riktigt svårt för att släppa honom ifrån mig.»
Oliver var nu borta vid gathörnet och vände sig om och nickade belåtet åt henne, i det han vek af in på en annan gata. Fru Bedwin nickade småleende igen, stängde farstudörren och gick in på sitt rum.
»Låt mig se», sade herr Brownlow, i det han tog upp sitt ur och lade det på bordet, »han kan väl vara tillbaka om tjugo minuter. Då är det mörkt.»
»Jaså, ni inbillar er verkligen, att han kommer igen?» frågade herr Grimwig.
»Tror ni inte det?» sade herr Brownlow och smålog.
Motsägelseandan var i detta ögonblick stark hos herr Grimwig, och vännens tvärsäkra leende eggade upp den ännu mera. »Nej, min själ jag det gör!» svarade han och slog knytnäfven i bordet. »Pojken har fått nya kläder på sig, han har en packe dyrbara böcker under armen och en fempundssedel i fickan — naturligtvis ger han sig af till sina gamla vänner tjufvarne och skrattar åt er. Om han någonsin kommer hit igen, vill jag äta upp mitt eget hufvud!»
Därmed drog han sin stol närmare bordet. Och nu sutto de begge vännerna med uret mellan sig och väntade under tystnad. Till bevis på, huru stor vikt vi fästa till och med vid våra tanklösaste och mest öfverilade domar, förtjänar det omtalas, att fastän herr Grimwig ingalunda var hårdhjärtad och i själ och hjärta verkligen högst ogärna ville se sin gamle vän narrad och bedragen, hyste han dock i detta ögonblick en innerlig önskan, att Oliver icke skulle komma igen. Människonaturen är full af sådana motsägelser.
