jag nästan hade lust att krossa mitt hufvud mot järnplåtarna på dörren.»
»Stackars gossar!» sade Nancy, alltjämt med ansiktet vändt åt det håll, hvarifrån ljudet af klockorna kom. »Det var sådana vackra pojkar!»
»Ja, det är hvad ni kvinnfolk först och främst tänka på!» brummade han. »Nå, de äro så godt som döda, så att det betyder just ingenting...»
Med denna tröst tycktes herr Sikes kväfva en vaknande svartsjuka, tog därefter ett fastare tag om Olivers handled och befallde honom att skynda på.
»Vänta ett ögonblick», sade Nancy. »Jag skulle inte skena i väg så där, om det vore du, Bill, som skulle föras ut till att hängas nästa gång klockan slår åtta. Jag skulle gå rundt omkring torget, tills jag stupade, om också marken vore betäckt med snö och jag inte hade så mycket som en sjal på mig.»
»Hvad skulle det vara bra för?» frågade den känslolöse herr Sikes. »Om du inte kunde praktisera in en fil till mig och ett starkt rep, vore det mig lika kärt, antingen du gick tjugu mil eller inte gick alls. Kom nu och stå inte där och predika!»
Flickan brast i skratt och drog själen tätare omkring sig, hvarefter de gingo vidare. Men Oliver kände hennes hand darra, och då de gingo förbi en gatlykta och han såg upp på henne, märkte han, att hon var blek som ett lik.
De gingo en halftimme genom skumma och föga trafikerade gator. Slutligen veko de af in i en trång gränd full af klädstånd. Hunden, som nu sprang före, stannade utanför en, som det tycktes, stängd och obebodd butik. Huset var förfallet, en träskifva ofvanför dörren, som annonserade, att det var att hyra, tycktes ha suttit där i många år.
Sikes såg sig försiktigt omkring. »Allt klart», sade han sedan. Nancy lutade sig ner under dörrluckorna, och Oliver hörde ljudet af en klocka. Därefter gingo de öfver till den andra sidan af gränden och stodo några ögonlick under en lykta och väntade. Det lät, som om någon varsamt gläntade på ett fönster, och strax därefter öppnades dörren helt tyst. Sikes grep den förskräckte gossen i kragen, och alla tre inträdde hastigt. Det var kolmörkt i farstun. De stodo stilla, tills den person, som släppt dem in, hade stängt dörren. »Är det någon här?» frågade Sikes.
»Nej», svarade en röst, som Oliver tyckte sig känna igen.
»Är gubben här?» frågade Sikes vidare.
»Ja», svarade rösten, »och han har varit väldigt ilsken. Ni tror kanske han blir glad, då han får se er? Sällan!»
Alltsammans lät så bekant för Oliver. Men i mörkret kunde man ej se så mycket som konturerna af den, som hade talat.
»Skaffa hit ljus!» sade Sikes. »Annars gå vi här och bryta
