halsen af oss eller trampa på hunden. Akta då edra ben, det råder jag er!»
»Vänta ett ögonblick», sade rösten, och man hörde dess egare aflägsna sig. Men strax därefter kommo stegen tillbaka, och nu visade sig herr John Dawkins, äfven kallad Räfven, bärande ett brinnande talgljus i ändan på en klufven käpp. Han bevärdigade ej Oliver med någon annan hälsning än ett spotskt grin och vände därpå om, sedan han gifvit de nykomna en vink att följa med. De gingo utför ett par trappsteg och genom ett tomt kök, och då dörren öppnades till ett lågt, jordluktande rum, som tycktes ligga vid en bakgård, hälsades de af ett skallande skratt.
»Herre min skapare!» skrek Charley Bates, ty från hans lungor var det skrattet utgick. »Här är han! Se bara, Fagin, där är han! Nej, det är för mycket skojigt, jag står inte ut... håll i mig, så att jag riktigt får skratta mig mätt!»
Han kastade sig ner på golfvet och sparkade krampaktigt omkring sig i fem minuter i ett anfall af öfversvallande munterhet. Sedan sprang han upp, ryckte käppen med ljuset från Räfven och gick rundt omkring Oliver och lyste på honom från alla sidor. Juden hade emellertid tagit af sig nattmössan och bugade sig upprepade gånger för den förvirrade lille stackaren, medan Räfven (som var af ett något allvarligare temperament och sällan öfverlämnade sig åt munterhet, då han hade affärer att sköta) ytterst noggrant undersökte Olivers fickor.
»Gläder mig ofantligt att se dig så fin, min vän!» sade juden och bugade sig med hånfull artighet. »Räfven skall ge dig en omgång andra kläder, så att du inte fördärfvar söndagsstassen. Men hvarför skref du icke och underrättade oss, att du skulle komma? Då kunde vi ha haft något varmt åt dig till kvällsmat.»
Vid dessa ord brast herr Charley åter i ett så smittande gapskratt, att judens ansikte klarnade och till och med Räfven drog på smilbandet. Men som Räfven just i detta ögonblick fann fempundssedeln, är det ovisst, om det var judens kvickhet eller denna upptäckt, som gjorde honom glad.
»Hvad är det där?» frågade Sikes och steg fram, då juden ville rycka till sig sedeln. »Bort med tassarna, Fagin!»
»Nej, min käre vän», sade juden, »den är min, ni kan få böckerna.»
»Om inte jag får den — d. v. s. Nancy och jag», förklarade herr Sikes och satte beslutsamt på sig hatten, »så går jag igen med pojken.»
Juden ryckte till, och Oliver likaså, men af en annan anledning, ty han hoppades bli fri.
»Det är inte vackert af er, Bill», mumlade juden. »Inte sant, Nancy?»
»Hit med den!» svarade Sikes. »Tror ni inte, att Nancy och jag ha annat att göra än att ränna omkring och snoka upp pojkar,
