som ha kommit bort för er? Hit med den, ditt gamla benrangel!» Sikes vred sedeln ur judens hand och knöt in den i ändan af sin halsduk, medan han likgiltigt såg den gamle mannen rakt i ögonen. »Ni kan ju behålla böckerna, om ni är road af att läsa, annars kan ni sälja dem.»
»De tillhöra den gamle herrn, som var så snäll mot mig och vårdade mig, då jag höll på att dö af feber», sade Oliver och vred sina händer. »Jag ber er, behåll mig, så länge jag lefver, men skicka tillbaka allt hvad som tillhör honom! Annars tror han, att jag har stulit det, och det ska de andra också tro, och de ha varit så snälla mot mig.» Oliver kastade sig på knä för juden i den häftigaste förtviflan.
»He he he», flinade juden och blinkade till de andra, »gossen har rätt. De ska tro, att han har stulit. Vi kunde aldrig själfva ha arrangerat det bättre.»
»Nej, naturligtvis», inföll Sikes. »Det måste vara blöthjärtade sirapsmänniskor, annars skulle de inte ha tagit sig an honom, och de komma inte att göra några spaningar efter honom, för att han inte skall komma i kurran. Nej, nu ha vi honom fast!»
Oliver hade stirrat från den ene till den andre och tycktes ej förstå någonting. Men då Sikes tystnade, sprang han plötsligt upp och for som en vansinnig ut ur rummet och skrek på hjälp, så att det gaf eko i det gamla tomma huset.
»Håll i hunden, Bill!» ropade Nancy och sprang och stängde dörren, sedan juden och hans bägge lärlingar hade rusat ut efter Oliver. »Håll i hunden, annars sliter han pojken i stycken!»
»Släpp mig!» röt Sikes och sökte, gnisslande med tänderna, att göra sig lös från henne. »Släpp mig, säger jag, annars spräcker jag din skalle mot väggen!»
Och han slungade henne till den andra ändan af rummet. Men i det samma kommo juden och hans bägge följeslagare släpande med Oliver.
»Jaså, du ämnade löpa din väg, min vän?» sade juden och tog en stor knölpåk, som stod i en vrå. »Du ville ropa på hjälp och locka hit polisen, hvad?» tillade han. »Det ska vi nog vänja dig af med, munsjör.»
Han gaf Oliver ett slag öfver ryggen med knölpåken och lyfte sedan käppen till ett andra slag. Men i detsamma sprang Nancy fram, vred knölpåken ifrån honom och kastade den i elden med sådan fart, att kol och gnistor hvirflade ut på golfvet. »Så’nt där vill jag inte stå och se på, Fagin!» skrek hon. »Ni har ju fått igen gossen, hvad vill ni då mera? Låt honom vara i fred, säger jag, låt honom vara i fred, annars skall jag märka en och annan af er så, att jag själf kommer att dingla i galgen i förtid.» Hon stampade i golfvet, och likblek i ansiktet, med sammanbitna tänder och knutna händer, såg hon ömsom på juden och Sikes.
