De första orden voro ställda till tjänstflickan, hänryckningsutbrotten däremot riktade hon till herr Bumble, i det hon artigt och vördnadsfullt öppnade trädgårdsgrinden och förde honom in i huset.
»God morgon fru Mann», svarade han och sjönk med värdighet ner i en länstol. »En kommunal ämbetsman dansar inte alltid på rosor. Det kommunala lifvet», fortfor han och trummade på bordet med käppen, »är fullt af mödor, bekymmer och ansträngningar. Men när man nu en gång är en offentlig person, måste man finna sig i att vara föremål för en hop trakasserier.»
Fru Mann förstod inte riktigt, hvad uppsyningsmannen menade, hvarför hon inskränkte sig till att lyfta upp händerna mot himlen, antaga en medlidsam min och sucka.
»Ja, fru Mann, ni kan gärna sucka!» förklarade herr Bumble och kväfde ett själfbelåtet leende genom att sända den trekantiga hatten ett strängt ögonkast. »Jag skall resa till London!»
»Hvad säger ni, herr Bumble!» utbrast frun och studsade.
»Till London, fru Mann!» upprepade den orubblige uppsyningsmannen. »Med diligensen. Jag och två fattighjon, fru Mann. Det förestår en rättegång rörande ett fattigunderhåll, och direktionen har utvalt mig — mig, fru Mann, till att afgöra saken tillsammans med öfverheten där inne. Det skulle förvåna mig mycket», tillade han och rätade upp sig i stolen, »om inte öfverheten där inne kommer att råka illa ut, då den får att göra med mig.»
»Ni får inte vara för sträng mot dem, herr Bumble!» bad fru Mann inställsamt.
»Det är deras egen skuld», svarade Bumble. »Om öfverheten där inne får det hetare om öronen än den kanske hade tänkt, så har den endast sig själf att tacka för det.»
Det låg så mycken hänsynslös bestämdhet i herr Bumbles hotande ton, att frun tycktes bli alldeles slagen med häpnad. Slutligen sade hon: »Far ni med diligensen, herr Bumble? Jag trodde, att fattighjonen alltid brukade forslas i forvagnar.»
»Nej, det är bara när de äro sjuka och det regnar, då låta vi dem åka i öppen vagn, så att de inte skola förkyla sig. De här två tar den nya diligensen med sig för billigt pris. De äro bägge mycket klena, och det blir billigare för oss att föra dem härifrån än att begrafva dem... ha ha ha!»
Då herr Bumble skrattat en liten stund, föll hans blick ånyo på den trekantiga hatten, och han blef åter allvarsam.
»Men vi glömma bort våra affärer, fru Mann. Här är er kommunala lön för månaden.»
Han tog fram några silfverslantar ur sin portmonnä, begärde och fick kvitto och frågade sedan huru det var med barnen.
»Ack, Gud välsigne de söta ungarne!» svarade frun. »De må så innerligt bra. D. v. s. utom de två, som dogo i förra veckan, och så lille Dick.»
