»Stig in, stig in», sade hon och grät af sinnesrörelse. »Jag visste nog, att vi skulle få höra af den lille stackaren. Gud välsigne honom! Det är ju det jag hela tiden sagt!»
Pigan kom tillbaka och visade herr Bumble in i det lilla arbetsrummet, där herr Brownlow och hans vän Grimwig sutto med karaffin och glas framför sig på bordet. Herr Grimwig mönstrade skarpt den nykomne och utbrast plötsligt:
»En uppsyningsman vid ett fattighus... eller också vill jag äta upp mitt eget hufvud!»
»Seså, afbryt oss inte nu», bad herr Brownlow. »Var god och sitt ner, min herre.»
Herr Bumble satte sig, litet häpen öfver herr Grimwigs löjliga beteende. Herr Brownlow flyttade lampan litet, så att han bättre kunde se sin gäst, och frågade litet otåligt: »Ni kommer alltså med anledning af min kungörelse?»
»Och ni är uppsyningsman, inte sant?» inföll herr Grimwig.
»Ja, mina herrar, jag är kommunal uppsyningsman», svarade Bumble stolt.
Herr Brownlow skakade litet på hufvudet för att ålägga sin vän tystnad och fortfor: »Ni vet således hvar den stackars gossen är?»
»Nej, det vet jag inte», förklarade herr Bumble.
»Inte det? Men hvad vet ni då? Säg ut, min herre, om ni har något att meddela. Hvad vet ni?»
»Ni vet kanske ingenting godt om honom?» frågade herr Grimwig spefullt, sedan han noga granskat uppsyningsmannens ansikte.
Herr Bumble rynkade majestätiskt sin panna, lade hatten ifrån sig, knäppte upp sin kappa, böjde djupsinnigt på hufvudet och började slutligen berätta. Meddelad med hans egna ord, skulle historien förefalla något lång, ty han behöfde tjugu minuter för att berätta den. Det hufvudsakliga innehållet var, att Oliver var ett hittebarn, född af usla och lastbara föräldrar, att han alltifrån födelsen hade varit lömsk och ondskefull, att han hade slutat sin korta vistelse i sin födelsestad med ett lumpet och blodtörstigt anfall på en oskyldig kamrat och att han därpå nattetid hade rymt från sin husbonde. Till bevis på, att Bumble själf var den person, han utgaf sig för, framlade han sina papper och afvaktade nu, med armarna korslagda öfver bröstet, herr Brownlows svar.
»Ja», sade den gamle herrn bedröfvad, då han hade sett igenom papperen, »det är tyvärr blott alltför riktigt!» Han utbetalade till Bumble den utlofvade belöningen. »Det är ej mycket för ert besvär, men jag skulle med glädje ha gifvit er tre gånger så mycket för mera gynnsamma upplysningar om gossen.»
Det är ej osannolikt, att om herr Bumble hade vetat detta litet förr, skulle han ha satt en helt annan färg på sin historia. Men nu var det tyvärr för sent. Han skakade alltså beklagande på hufvudet, stoppade de fem punden i fickan och aflägsnade sig.
