Herr Brownlow gick en stund af och an på golfvet. Han var tydligen så nedslagen öfver uppsyningsmannens berättelse, att till och med herr Grimwig ej nändes plåga honom. Plötsligt stannade han och ringde. Hushållerskan kom in.
»Fru Bedwin», sade han, »gossen — Oliver — var en slyngel!»
»Det är inte möjligt... det är inte möjligt», svarade hon energiskt.
»Så är det, säger jag!» svarade herr Brownlow skarpt. »Vi ha fått upplysningar om honom alltifrån hans födelse; han har varit en genompiskad liten slyngel i hela sitt lif.»
»Det får ni mig aldrig att tro», sade fru Bedwin. »Jag förstår mig på barn och har gjort det i öfver fyrtio år. Men folk, som inte kunna säga det samma om sig själfva, borde aldrig tala om barn; det är min tanke om saken.»
Detta skulle vara en pik åt herr Grimwig, som var ungkarl. Då det emellertid ej aflockade herr Grimwig något annat svar än ett hånleende, skakade fru Bedwin på hufvudet och slätade på sitt förkläde som inledning till ett nytt tal, då hon förekoms af herr Brownlow.
»Tyst!» sade den gamle herrn och låtsade, som om han blef ond. »Jag vill aldrig mera höra den gossens namn nämnas, det var därför jag ringde... för att säga er det. Har ni förstått mig: aldrig, inte under några förevändningar! Nu kan ni gå, fru Bedwin.»
Den natten var det bedröfvelse i herr Brownlows hus. Oliver blef tung om hjärtat, så ofta han tänkte på sina kära, snälla vänner, men om han anat, hvad de nu fått veta, skulle hans hjärta ha brustit.
KAP. 18.
Förädlande umgänge.
Då Räfven och unge Charley gått ut följande förmiddag, passade Fagin på och höll ett långt föredrag för Oliver om den himmelskriande synd, som kallas otacksamhet. Han lade starkt eftertryck på den omständigheten, att om inte han, Fagin, tagit Oliver under sitt beskydd, skulle han ha svultit ihjäl, och han berättade en rörande historia om en annan gosse, som han likaledes af människokärlek hade hjälpt, men som hade svikit hans tillit och visat benägenhet att ligga i maskopi med polisen och som tyvärr till sist en vacker dag hade blifvit hängd. Fagin gjorde ingen hemlighet af, att han själf hade bidragit litet till denna afslutning, men han beklagade med tårar i ögonen, att gossens dåliga uppförande hade ledt till, att han måste
