»Hvad är det för en?» frågade herr Chitling och mönstrade Oliver öfverlägset.
»En liten vän till mig», svarade juden.
»Tur för honom, det!» sade den unge mannen med en menande blick på Fagin. »Ja, det kan göra detsamma hvar jag kommer ifrån, min gosse; jag slår vad om en krona, att du snart kommer att hitta vägen dit.»
Åt detta infall fingo de bägge andra sig ett godt skratt. Sedan hviskade de litet med Fagin och aflägsnade sig, och strax därpå gingo äfven herr Chitling och miss Betsy.
Från den dagen var Oliver sällan ensam, utan nästan alltid tillsammans med Räfven och Charley, som lekte den gamla leken med juden — om det var för deras egen eller Olivers utbildning, det visste väl Fagin bäst. Eller också berättade gubben dem om stölder, som han hade begått i sina unga dagar, och han kryddade sin framställning med så många löjliga drag, att till och med Oliver ej kunde låta bli att skratta. Kort sagdt, den listige juden hade gossen i sina garn. Sedan han genom ensamheten och mörkret förberedt Olivers sinne till att föredraga hvilket annat sällskap som helst framför umgänget med hans egna sorgsna tankar på detta dystra ställe, droppade han nu in i hans själ det svarta gift, som, enligt hvad han hoppades, skulle för all tid ändra dess färg.
KAP. 19.
En viktig plan.
En råkall och blåsig kväll knäppte juden tätt igen sin öfverrock, slog upp kragen, så att den dolde hela den nedre delen af hans ansikte, och smög sig ut ur sin håla. Han stannade utanför, tills dörren blifvit tillbommad bakom honom och gossarnes steg ej längre kunde höras där inne. Sedan såg han sig försiktigt omkring, sneddade öfver till andra sidan och kilade bort så fort han kunde.
Stenläggningen var betäckt med djup smuts, en tjock dimma insvepte gatorna, regnet duggade ner och allting var vått och kallt, det var riktigt en natt för juden att vara ute i. Där han smög sig fram utmed husraderna, liknade han ett vidrigt kryp, som aflats af smutsen och mörkret och som nu krälade fram nattetid för att snoka upp något läckert afskräde åt sig.
Han gick genom många slingrande gator och kom slutligen in i en labyrint af smutsiga och öfverbefolkade gränder. Han tycktes emellertid vara för hemmastad här, för att han skulle ha svårt för
