att hitta vägen. Han gled hastigt genom gårdar och gångar och kom slutligen in i ett prång, som blott upplystes af en enda lykta i den bortersta ändan. Han knackade på en dörr, växlade halfhögt några ord med den, som öppnade, och gick sedan uppför en trappa. Då han tog i dörrvredet, morrade en hund innanför, och en manlig röst frågade, hvem det var.
»Det är bara jag, Bill, bara jag, min vän!» sade juden och stack in hufvudet genom dörren.
»Packa er in då!» sade Sikes. »Lägg dig, ditt dumma kräk. Känner du inte igen fan, för att han kommer i öfverrock?»
Hunden hade tydligen blifvit vilseledd af judens ytterplagg, ty sedan Fagin fått af sig öfverrocken, drog han sig tillbaka till sin vrå, och under vägen dit tillkännagaf han med en svag viftning på svansen, att han var så nöjd med besöket, som hans temperament öfver hufvud tillät honom att vara.
»Nå?» frågade Sikes.
»Ja, min vän... god afton, Nancy.»
Han uttalade denna sista hälsning litet förläget, som om han ej vore säker på, att den skulle bli väl emottagen. Saken var den, att han ej hade träffat sin unga väninna sedan den kvällen, då hon uppträdde till Olivers försvar. Men den unga damens uppförande skingrade hastigt alla betänkligheter. Hon tog ner fötterna från spiselstället, sköt sin stol åt sidan och bad Fagin flytta dit sin, ty det var kallt i kväll, inte tu tal om det.
»Låt honom få något att dricka, Nancy, men genast!» sade Sikes. »Man kan bli sjuk af att se det gamla kadavret skaka, som om han vore ett spöke, nyss uppstiget ur grafven.»
Nancy hämtade skyndsamt en flaska bränvin från ett skåp, där det stod en mängd flaskor af olika slag. Och Sikes slog i och bad juden dricka i botten.
»Nej, tack, Bill, jag behöfver inte så mycket», sade juden och satte ifrån sig glaset, sedan han läppjat på det.
»Är ni rädd, att vi ska få öfvertaget öfver er?» frågade Sikes och fixerade honom. Han grymtade hånfullt, tog glaset och slungade ut resten af dess innehåll i askan, som en inledande ceremoni till att åter fylla glaset för sin egen räkning, hvilket han också genast gjorde.
Medan han drack, såg juden sig omkring i rummet, icke af nyfikenhet, ty han hade varit där många gånger, men af sedvanlig misstänksamhet. Rummet såg helt torftigt ut, och det var endast skåpets innehåll, som antydde, att dess innehafvare var något annat än en vanlig arbetskarl. Af misstänkta föremål funnos endast ett par tunga knölpåkar borta i en vrå, och öfver kaminen hängde en »mankill».
»Seså», sade Sikes och smackade med tungan, »nu är jag klar. Fram nu med hvad ni har att säga.»
