»Men det är sorgligt, Bill, det är sorgligt, då man har gjort sig så säker!»
»Ja, visst är det sorgligt.»
Det blef en lång paus. Juden satt och grubblade, och hans ansikte fick småningom ett rent af sataniskt uttryck. Sikes sneglade på honom då och då. Men Nancy stirrade oafvändt in i elden, som om hon vore både döf och blind för allt hvad som föregick.
»Säg mig, Fagin», frågade Sikes plötsligt, »vore det inte värdt femtio gulingar extra, om det verkställdes lyckligt utifrån?»
Oliver låg i djup sömn på sitt hårda läger. (Sid. 99.)
»Jo visst!» svarade juden. »Jo visst, min vän!» Han räckte
fram handen med gnistrande ögon, och hvarje muskel i hans ansikte
skälfde af spänning.
»Nåväl», sade Sikes föraktfullt och stötte undan judens hand, »då kan det ske när ni vill. Toby och jag klättrade öfver trädgårdsmuren här om natten och undersökte fönsterluckorna och dörrarna. De bomma igen den där villan om natten, som om den vore ett fängelse, men det finns i alla fall ett ställe, där man ganska lätt kan bryta sig in.»
»Hvar är det? Hvar är det, Bill?» frågade juden ifrigt, med framsträckt hals; ögonen voro nära att trilla ur hufvudet på honom.
