Enligt Landskapslagarne för Svea- och Götaland gällde öfverallt den grundsats att all jord, skog och mark voro odalböndernas antingen enskilda eller gemensamma egendom. Likasom oskift mark, belägen inom by eller mellan två eller flera byar, tillhörde grannarne i byn eller de kringliggande byarne, så var på samma sätt öppen skog mellan Härader eller Landskaper, Häradernas eller Landskapernas gemensamma egendom, och det stadgades uttryckligen, att ingen fick fara eller fika, något taga eller utgifva af Härads- eller Landsallmänning utan ägarenas, d. v. s. Häradets eller Landets jemte Häradshöfdingens eller Lagmannens lof och tillstånd[1]. Sådan var lagen i Öster- och Westergöthland samt provinserna kring Mälaren.
I Norrland åter, hvarmed fordom menades hela landet norr om Dalelfven, der de första bebyggarenas hufvudnäringar voro jagt och fiske samt jordbruket af underordnad vigt, och der de första spridda odlingarna inskränkte sig till stränderna eller stora elfver och sjöar, och en jämförelsevis högst ringa del af landet således var af odlare occuperadt, gjorde sig andra åsigter om jordäganderätten gällande. De utom bygdelagen belägna trakterna, både land och vatten, fingo enligt Hels.Lagen WB. 15 utan särskildt tillstånd och utan afgäld fritt begagnas till odling och nya byars upptagande. Det enda förbehåll som härvid gjordes var, att man icke skulle göra intrång på en tidigare odling och förnärma en föregående odlares äldre rätt. Dessa obygder i Norrlanden voro således under Landskapslagarnes period enligt uttrycklig lag en res nullius, och ehuru de benämndes allmänning, hade de likväl ej annat gemensamt med Härads- och Landsallmänningarne i Svea- och Götalagarne än blotta namnet. För skogarne i Dalarne och Vermland saknas vid denna tid alla föreskrifter.
Då en gemensam lag för hela riket första gången sammanskrefs under Magnus Erikssons regering, hemtades materialerna härtill utur Svea och Göta landskapers lagar, men man förbisåg eller ansåg åtminstone ej nödigt att upptaga de stadganden, som voro egendomliga för Hels.Lagen. ME. Landslag nämner således Härads- och Lands-allmänningar, men vidrör icke med ett ord Hels.Lagens så kallade allmänning och dess egenheter. Landskapslagarnes stadganden
- ↑ Conf. WGL. Addit III: 144; UplL. WB. 20: 3.
momenterna rörande äganderätten till allmännings och andra skogar för denna tid här fått en plats.
