ej skulle vara pligtige att derföre erlägga någon slags afgäld eller betalning till ”bygdelagen”, utan, hvad de upptogo, skulle de njuta, bruka och behålla liksom andra kronobönder. Man har velat förklara detta kungabref så, som skulle Landskapslagarnas och Landslagarnas stadganden rörande äganderätten till allmänningarne derigenom blifvit upphäfna, och allmänningarna i stället förklarats och blifvit Kronans egendom. Vid närmare undersökning torde man dock finna, att Kungabrefvet icke gjorde eller ens åsyftade att göra någon förändring i folkets lagliga rätt till allmänningarne och de öde skogarne. Brefvet rör endast Norrland, eller den del deraf, der Helsingelagen förut gällt, och intet ord antyder, att brefvet angick Lands- och Häradsallmänningarne. Antager man, att alla Landskapslagarna blifvit upphäfna genom införandet af Christoffers Landslag, så saknades år 1542 föreskrifter rörande alla stora och öde skogar i riket, och då var 1542 års Kungabref af högsta behofvet påkalladt, så vida ej bygdelagen skulle förhindra landets uppodling genom nybyggen. Anser man åter att Landskapslagarna ännu gällde 1542 i de delar, som ej blifvit intagne och ej heller uttryckligen ändrade eller upphäfne i Landslagen, så var 1542 års Kungabref endast ett upplifvande af Helsingelagens stadgande rörande de stora och öde skogarna i Norrland, med tillägg af den från de öfriga Landskapslagarna hemtade grundsats, att de blifvande nybyggarena i Norrland skulle, i likhet med allmänningsbönderna på lands- och härads-allmänningarne, erlägga årlig afgäld till det rättsförbund, som lemnade dem skydd, och hvilket rättsförbund nu var Staten, hvarföre nybyggarena i följd deraf skulle blifva kronobönder. I hvilketdera fallet som helst finner man således att Gustaf I ej införde någon ny eller främmande grundsats rörande äganderätten till skogarna. Samma grundsatser och föreskrifter, som K. Gustaf I uti nyssnämnde Kungabref uttalade rörande skogarna i Norrland, tillämpas några år senare genom Placatet om allmogens fattigdom den 19 April 1555 på Dal och Vermland, men man torde ej kunna uppsöka något ställe i Konung Gustaf I:s förordningar, der han uttryckligen förklarar de gamla Lands- och Härads-allmänningarne vara kronans egendom.
I Skogsordningarna den 22 Mars 1647 och 29 Augusti 1664[1] finner man nu den redan i Landskapslagarna
- ↑ Schmedemans Justitiæverk.
