grundade och af Konung Gustaf I upplifvade skillnaden emellan Lands- och Härads-allmänningarne å den ena sidan och de stora öde skogarne å den andra, tydligt och bestämdt genomförd. De 8 första §§. i nämnde Förordningar afhandla Lands-, Härads- och Socken-allmänningar, och om den heter det i 1 §, att de skulle från angränsande ägor skiljas, ”så at hvart Landskap, Häradt eller Sockn, en eller flere, som Allmenningzrätt sig med skjäl tilägnar, må veta sitt aff och ifrån andra njuta oqualdt och åthskildt.” Vidare stadgas i 6:e §. af bägge förordningarne, att om nämnden å tinget ansåg skäligt tillåta gjord ansökning att rödja med svedje eller brand på dessa allmänningar, skulle den som erhöll och begagnade sig af sådant tillstånd, göra ”Landet eller Häradet ther skääl före.” Häraf är således otvifvelaktigt, att 17:e seklets lagstiftare öppet erkände communernas urgamla äganderätt till allmänningarne, och ej ens satte i fråga, att Kronan hade någon äganderätt dertill. Att Regeringen nu deremot stadgade noggranna föreskrifter, huru dessa allmänningar skulle nyttjas och brukas af ägarena, härrörde af en helt annan orsak. Ty då den centralisation i förvaltningen, som i 17:e seklet gjorde sig gällande, hade undanträngt och förqväft den urgamla communalstyrelsen, var det likamycket en pligt för Regeringen och ett behof för communerna, att Regeringen genom allmänna förordningar reglerade förvaltningen af och sökte skydda communernas gemensamma egendom.
De stora skogarne i ”Wäster Norlanden, Dalarne, Bergslagerne och Wärmeland” omnämnas väl ock i 9:e §. af berörde skogsordningar, men frågan om äganderätten till dem vidröres icke. Deremot stadgas några år senare, i Kongl. Förordningen och Plakatet om Skogarne den 19 December 1683[1], under åberopande af K. Gustaf I:s ofvananförde Bref af år 1542, att allt, hvad af stora skogar i Wermland, Gestrikland, Dalarne, Norrland, Finland och flerestädes låge obrukadt, och allt hvad som icke med goda skäl kunde fulltygas höra någon gård, by socken eller härad till, ”ofelbart” vore ”Konungens och Kronans rätta och enskilda egendom”, och i Skogsordningen den 12 December 1734 §. 5 återfinner man sedan samma stadgande.
Enahanda grundsatser rörande äganderätten till allmänningarne och de stora, öde skogarne, som sålunda vann
- ↑ Schmedeman.
