bestridas, icke af Kronan, utan af samtlige hemmansägare i Länet[1].
Sammanfatta vi resultatet af denna undersökning om äganderätten; så finna vi, att lagarnes stadganden rörande äganderätten till allmännings- och de stora och öde skogarne ifrån äldsta allt intill närvarande tider i Sverige icke undergått någon annan förändring, än att de sistnämnda ifrån att vara ingens tillhörighet under 14:e och 15:e seklerna, betraktades och år 1542 offentligen förklarades för Statens egendom, och att Lands-, Härads- och Socken-Allmänningarne oafbrutet varit och ännu äro landets, Häradets och Socknarnas enskilda egendom.
Våra gamla lagar äro särdeles sparsamma på bestämmelser rörande gränserna mellan allmänningar och kringliggande byar. Det vill synas, som gränserna mellan enskilda ägor och allmänningarne i början af 14:e seklet redan voro noggrant betecknade och utmärkte. Emedlertid stadgas dock i ÖG.Lagen BB. 28: 2, 3 att, om by ej hade sin skog skiljd från allmänningen, så skulle man stå på byns äldsta gärde och ropa den tid på dagen då luften minst fort plantar ljudet, mellan den 17 och 24 Junii, och då skulle byn äga skog så långt, som ropet hördes; men om by och allmänning möttes i vatten, skulle man fästa förstäfven af en 9 alnar lång båt i vassen med bakstammen ut åt sjön, och sedan från bakstammen kasta med skaftet af en båtshake, då byn skulle äga vattnet så långt uti sjön, som skaftet kunde kastas, och det öfriga tillhöra allmänningen. I Svea Lagarne[2] finnes endast föreskrift för det fall, att Allmänning låg odelad mellan 2 Härader eller Landskaper, då Häraderna eller Landskaperna skulle hafva halfva allmänningen hvardera. Helsinge-lagen har ett mera allmänt stadgande härom, som tillika visar, att odlingen hufvudsakligen var inskränkt till de trakter, som hade minsta höjd öfver hafvet, d. v. s. till stränderna vid stora sjöar och vattendrag. Der säges (WB. 14: 2) att dessa stränder jemte de omgifvande bergssluttningarne upp till bergshöjderna, skulle tillhöra byamännen, men högslätterna mellan sjöarne och
