sedermera under namn af Kungsådra gifvit och ännu ger anledning till så många tvister om nyttjande- och äganderätt til vatten.
LandsLagarne[1] upprepa Uplandslagens stadganden om allmän led och båtled nästan med samma ord, dock så, att allmän led, i enlighet med SMLagen, skulle vara 12 alnar och båtled 6 alnar och alltid der mesta djupet är. Deremot hafva Landslagarne äfven här, likasom i fråga om skogarne, ej fästat afseende på Helsingelagens för Norrland egna stadgande, att 1⁄3 af vattnet skulle hållas öppen i sådana vattendrag, som voro tjenliga för communicationer.
Vid dessa Landskaps- och Landslagarnes stadganden torde böra erinras, att strandägarena i öfrigt ej voro förbjudna att genom fiskande draga nytta af denna tredjedel eller allmännaled eller båtaled, blott det ej skedde på sådant sätt, att communicationen derigenom stängdes; ej heller blef fiskrätten i dessa vatten derigenom fri för alla. De voro endast allas för ett visst ändamål gemensamma egendom. Men då skilnaden i begreppet mellan sådan och Statens egendom är så ringa, var det naturligt, att denna tredjedel i vattnet snart nog skulle anses för en Kronans tillhörighet, i synnerhet som den till namnet ägde någon likhet med tredjedelen i allmänningarnes afgälder, hvarom vi förut talat. Hade man kommit så långt, så behöfde man blott tillämpa lagarnes grundsats, att den som ägde vattnet, skulle ock ensam äga fiskrätt deri, och som denna rätt blef en god källa till inkomster, var man ej sen att utsträcka denna egendom till så många vattendrag som möjligt. Sålunda[2] utvecklade K. Gustaf I ur Helsingelagens þriþiung a dypi, ett nytt kameralistiskt begrepp, som med ett, såsom det synes, då redan bekant namn, kallades Kungsådra, och hvarmed konungen, såsom en god ekonom och i synnerhet mån om statskassan, menade, icke tredjedelen i sådana vattendrag, som voro tjenliga till communicationer, utan i sådana, som företrädesvis begagnades till fiske, hvaraf Kronan kunde få skatt. Att följa 16:e och 17:e seklens lagstiftning om Kungsådra på spåren ligger således utom vårt ämne, och det torde äfven vara fruktlöst att i denna lagstiftning finna någon allmän bestämdt uttalad grundsats. Såsom ett bevis för detta påstående vilja vi endast åberopa
