Westergöthland brukligt gränsmärke, som ej finnes i någon annan af LandskapsLagarne, nemligen Tiældra (tialdra, tiældrusten), hvilket i ÄWL. JB. 10 och y. WL. JB. 22 beskrifves sålunda, att 2 stenar skulle nedgräfvas i jorden och den tredje läggas ofvanpå, och skulle de, som lågo i jorden hafva vitsord. Dessa tjældrustenar synas hafva blifvit begagnade att skilja ej allenast tomterna utan äfven skogstegar ifrån hvarandra. Först i Lydekini och yngre författares anteckningar förekommer benämningen Ra, Ramærki, förmodligen lånad och införd från Svealand[1]. I ÖGLagen finnes orden ramarkar, ramærke uteslutande använda för att beteckna gränsmärken, men der lemnas ej heller några föreskrifter om beskaffenheten af dessa märken och sättet, huru de skulle göras.
Svea Landskapers lagar skilja sig märkbart från öfriga landslagar i bestämmelserna om de märken, som begagnades att beteckna ägoskilnader. Ej nog med att dessa lagar innehålla noggranna och omständliga föreskrifter, huru gränsmärkena skulle göras för att vara giltiga, utan här förekomma äfven flere särskilda slag af märken med egna benämningar på dem. Detta kan ej förklaras deraf, att en längre tids erfarenhet kräfde noggrannare föreskrifter i ämnet, ty UplandsLagen är, som man vet, samtidig med ÖGLagen och den yngre WGLagen; utan anledningen härtill måste sökas i en sjelfständigt utbildad och egendomlig sed hos inbyggarena i Svealand. 18 Kap. WB. Upl.Lagen börjar sålunda: Nu six hwilikin bolstaþæ skiæl skulu wæræ, och derefter stadgas: att rör skulle bestå af 5 stenar, 4 utan och en i midten, att 4 stenar och 3 stenar också skulle heta rör, men ej färre stenar heta bolstadaskäl[2]; att
- ↑ Cnf. äldre WGL. CB. der äfven ordet riftir eller ristir förekommer såsom namn på gränsmärken mellan Sverige och Danmark.
- ↑ Här förekommer ordet bolstaþæ skjæl i betydelsen af gränsmärke, gränsskilnad emellan byar. Samma bemärkelse återfinner man äfven hos ordet i SL. BB. 17, pr. och 23: 1; men då 17 Kap. WB. UplL., som börjar med orden: Nu six um byæ skiæl ok bolstaþæ a nit, och i de 4 första §§. handlar om grannarnas nyttjanderätt till bys ägor, sedermera i 5:e § §. der det stadgas om stängselskyldigheten, begynner sålunda: Nu wiliæ mæn bolstaþ meþ garþ skiliæ; samt 14 Kap. BB. SLagen, som endast innehåller stadganden rörande stängselskyldigheten, har till öfvverskrift; um bolstaþa skiæl; så finner man, att ordet bolstaþaskiæl eller byaskiæl jemväl hade en annan betydelse i gamla lagarne, nemligen: bolstädernas åtskiljande genom gärdesgård, eller hvad vi nu kalla stängsel. Samma dubbla, eller åtminstone sväfvande och obestämda, betydelse återfinner man hos ordet i 26 Kap. BB. LL. Detta är orsaken hvarföre vi ej ansett
