att stenhäll skall läggas under rå och rör, och detta har måhända gifvit Lagberedningen anledning att införa samma stadgande i det nya förslaget till Jordabalk, Kap. 2, §. 2. En praxis, som är mer än 150 år gammal, torde likväl utgöra giltig anledning att utesluta stadgandet ur en ny lag, isynnerhet om man medgifver, att denna praxis ej har oskäl med sig.
Öfvergå vi till sättet och vilkoret för gränsmärkenas nedsättande eller upptagande möter oss samma olikhet mellan de särskilda Landskapslagarne som i fråga om märkenas namn och beskaffenhet. Götalagarne, Gottlands- och Helsingelagen sakna allmänna föreskrifter härom, och något stadgande finnes ej heller i berörde lagar, hvaraf man med säkerhet kan sluta, att några vissa formaliteter eller villkor vid gränsmärkens nedsättande mellan byar varit brukliga inom dessa landskaper[1]. Deremot heter det i UL. VB. 118: 2: Nu ma ængin bolstaþæ ra upp takæ ællr niþær sættiæ stæn allir jordeghandær þær wiþær sein, sum i by æqho ok dombær se a þingi till qifven. — Lægs tomptæ ra niþær þær skulu allir jordeghandær wiþ wæræ, æi þorff þær dom a þingi till takæ[2]. Härmed öfverensstämmer ock Landslagen 28 B. 27: 3.
Denna skiljaktighet i sättet och vilkoren för gränsmärkenas tillkomst hade stort inflytande på det vitsord, som vid uppkommen tvist tillerkändes gränsmärken.
Det gränsmärke, som i Svealagarne kallades rå och rör, och hvilket ej fick nedsättas utan efter alla rågrannars frivilliga, med Dom å tinget stadfästade, bifall, stod der såsom ett talande bevis på den träffade öfverenskommelsen, och den ena parten behöfde vid uppkommen tvist endast wisa ett sådant gränsmärke för att styrka, det gränsen en gång
- ↑ Väl stadgar ÖGLagen (BB. I: 4): att, om byn var förr i lagha læghi skulle ændakarla, eller de grannar i byn, som bodde ytterst, svärja, att råmärkena æru niþer swurnir med alla jordägarenas vilja och uttryckliga bifall, men, om byn ej var förrut i lagha læghi, skulle de svärja, att råmärkena æru niþær komnir. Häraf vill det synas, att till en by i lagha læghi hörde, det råmärkena skulle hafva blifvit nedsatta af ”ændakarla” och med deras ed bekräftade; men denna plägsed gällde endast de märken, som skiljde tomterna i byn, och åsyftade ett noggrant skifte af byns mark.
- ↑ Jmf. II. WML. BB. 18: 1. I Södermannalagen finnes väl ej samma stadgande, men af det vitsord denna lag tillerkänner rå och ringrör, finner man att samma formaliteter der varit iakttagna. Hos Syd-Germanerna saknades ej heller dylika föreskrifter. Jmf. L. Bajuv. Tit. XI, Cap. 4; L. Wisigoth. Lib. X, Tit. III, §. 5.
