Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
32

För den händelse, att rå och rör ej funnos, fordrades enligt Svealagarne och Landslagen enahanda bevisning genom vittnen, som blifvit här ofvan omnämnd. Uplandslagen säger ock: æru qamblir qarþær ok fornir byæ mællum giffs ok þöm wizorþ och i Landslagen heter det: ära tha gamla Garda och forne bya mellam, tha gifs them witzord. Man finner således att gärdesgårdar ej ägde vitsord såsom gränsskilnad, förr än styrkt blifvit, att de i fordna tider tillkommit och oafbrutet stått på samma ställe. Den allmänna regel, hvilken de gamla lagarna här, liksom på många andra ställen, uttrycka med angifvande af ett concret fall, lyder sålunda i vår nu gällande lag: Finnas ej rå och rör; hafve tå gamla gärdesgårdar, berg och forne stenrösen, diken, häckar eller an­nat märke vitsord, ther the af ålder för laga skilnad hållne blifvit.

Sedan vi nu sett, hvad vigt och betydelse lagarnes föreskrifter om sättet för gränsmärkenas tillkomst hade vid tvi­ster om ägoskilnader, vilja vi redogöra för senare tiders stadganden härom. Enligt Landslagen fordrades, som vi sett, två särskilda åtgärder. Först rörets nedsättande genom och i närvaro af alla grannarne; sedan Häradshöfdingens bekräftelse derå genom dom å tinget på grannarnes anmälan. Småningom sammanföllo dessa bägge åtgärder till en enda, utan att man kan angifva tiden härför. Vi finna blott allmänna bruket i 17:de seklet vara, att Häradshöfding med vanligen 7, men stundom äfven färre antal nämndemän i grannarnes närvaro verkställde rörläggningen, dervid Häradshöfdingens förda protocoll, som innefattade en beskrifning öfver rören, i stället för den fordna domen utlemnades till parterna och

    aþrum bort latit. Att höstæ minning här skall betyda den erinring om besittning af jord, som sträcker sig längst tillbaka i tiden, torde vara otvifvelaktigt. Men lika obestridligt är väl ock, att ordet bortlata omfattar all slags afhändelse af jord, och således äfven den, som skedde genom försäljning. Enligt ordalydelsen i ofvannämnda definition skulle höstæ minning derföre kunna omfatta endast några få år, blott jorden derunder varit i två ägares händer. För att emedlertid rätt fatta betydelsen af nyss anförda ställe, måste man ihågkomnma, att jordegendomar först i en långt sednare tid började blifva en han­delsvara, som inom få år går genom flera ägares händer, och att för­säljning af jord nästan endast i det fall ägde rum, att ägaren genom iråkad fattigdom blef oförmögen att behålla jorden (Jmf. ÄWML. BB. 1; YWML. JB. 1). Meningen med höstæ minning blifver då, att det skulle vara en erinring, som sträckte sig genom två generationer, och här ligger således redan ett frö till den definition på ur­minnes besittning, som sedan i 17:de seklet blef antagen.