då gällande författningar uttryckligen föreskrefvo, och således ej kan anses innefatta en sådan dom om de yttre gränserna, som 12 Kap. 3 §. JB. antyder. På samma gång, som vi framställa detta påstående, måste vi likväl medgifva, att regeln för särskilda fall är underkastad modifikationer, och vi hafva praktiserat tillräckligt för att veta, huru vådligt det är att i fall, sådana som dessa, uppställa någon allmän regel till efterföljd. Det fall, hvarom fråga är, torde emellertid högst sällan och måhända aldrig förekomma i praxis, hvarföre vi ej vilja fördjupa oss i någon vidlyftigare undersökning derom.
Många omständigheter visa emedlertid, att man under förra seklet betraktade landtmäterikartor med mera vördnad och tillerkände dem mera vitsord än nu sker. Förbiseende kartans egenskap, att endast vara en afteckning af de å marken befintliga märken och ägoskilnader, förmedelst hvilken märkena kunde af domstolen fastställas, och utan att ihågkomma lagens ord: att endast rå och rör eller å marken befintliga märken, som vore med dom gillade eller af ålder hållits för skilnad, men icke figurerna på kartan ägde vitsord vid ägoskilnadstvister, egnade man åt kartan, såsom sådan, obetingadt vitsord.
Detta förhållande kan ej heller väcka förundran, om man besinnar, att det skedde på en tid, då landtmäteriet var en konst, som nästan uteslutande tillhörde män af yrket, och då hvarken parter eller domare ägde nog insigter för att kunna bedöma, huru kartan tillkommit, samt om och hvilka fel vid dess upprättande blifvit begångna.
Kom nu en domstols fastställelsepåskrift å en dylik karta, ansågs kartan till alla delar ofelbar och dess giltighet obestridlig. Man glömde härvid, att 1734 års lagstiftare med ordet dom i 12 Kap. 3 §. JB. ej åsyftade eller kunde åsyfta dylika fastställelsepåskrifter, som för dem voro okända då lagbudet skrefs. Uti detta obegränsade förtroende för fastställd karta torde man ock finna orsaken hvarföre Presterskapet år 1747 hos Regeringen anhöll, att gamla öfver presteborden efter 1688 års Landtmäteri-Instruction upprättade men ej vid tingen uppvisade kartor måtte äga vitsord. Dervid besinnade man ej att 1734 års lagstiftare, utan tvifvel med fästad uppmärksamhet å sådana under perioden från 1688 till 1725 af landtmätare nedsatta råmärken, hvaröfver således hvarken råbref eller fastställd karta funnos, i 12 Kap. 3 §. JB. stadgade, det jemväl sådana råmärken, som af ålder varit, skulle äga samma vitsord, som de, hvilka blifvit
