bottenland och trakter, vanligen flera mil aflägsna från det hemman, hvartill de höra, varit redan från äldsta tider med rå och rör omgifna; att dylika sockenskogar följaktligen äro öfverfyllda med rå ock rör, hvaraf många finnas, hvilkas betydelse man till och med numera ej kan förklara; och slutligen att de större och vidsträcktare skogstrakterna under 18:de seklet blifvit å kartor lagde och kartorna med Domstolarnas fastställelser försedde, dervid stundom så tillgått, att särskilda jordägare nu kunna förete hvar sin fastställda karta, och på grund deraf göra anspråk, på samma skogstrakt.
Detta exempel torde vara tillräckligt för att ådagalägga, det rå och rör, hvilkas ursprungliga ändamål endast var att beteckna gränsen för ömsesidig äganderätt, jemväl begagnats för att tillsvidare begränsa nyttjanderätten i skogssamfälligheter, intilldess någon delning af dem kunde äga rum.
Man torde nu tydligare inse vår mening, då vi säga, att rå och rör, vare sig att de af ålder varit eller med dom[1], fastställd rörsbeskrifning eller karta, gillade blifvit, icke bevisa annat än en skilnad och gräns mellan två områden, men ingalunda styrka den ena eller andra rågrannens äganderätt till sitt område. För att styrka äganderätten har lagen stadgat helt andra bevisningsmedel. Innehafvaren kan med fullt lagliga och giltiga bevis styrka gränserna för sitt område, men likafullt fråndömas hela egendomen, derföre att han ej kan styrka sin äganderätt dertill; och lika litet som en innehafvare af jord kan med hopp om framgång åberopa en fastställd karta öfver jorden såsom bevis för sin äganderätt vid klandertalan, anställd af en aflägset boende jordägare eller af sådan person, som ej äger någon jord; lika litet kan ett sådant bevisningsmedel åberopas, då äganderätten klandras af någon bland hans rågrannar. Det vore måhända öfverflödigt att offra så många ord på en så enkel sak, om vi ej af lagskipningen fått lära, att bevisningsmedlen i ägoskilnads- och äganderätts-tvister, hvilka ej sällan
- ↑ Det torde väl knappt behöfva erinras att 1734 års lagstiftare med ordet dom i 12 Kap. 3 §. JB. menade ej allenast en efter föregången råskilnadstvist laga kraftvunnen dom, utan äfven och förnämligast de råbref, i 13 Kap. 1 §. JB. kallade bevis, hvarom vi ofvan talat, ehuru man begagnade ordet dom, såsom lämpligare att beteckna bägge slagen af handlingar.
