urminneshäfd i Landslagen voro så obestämda. Nekas kan ej heller, att en väsentlig skilnad förefinnes emellan det fall, då jorden låg helt och hållet omsluten af annans ägor, och det, då jorden låg invid råskilnaden emellan de tvistande parterna. I förra händelsen var det ej gerna tänkbart, att en urminnesbesittning kunnat äga rum utan att åtkomsten varit laglig; men i senare fallet var det deremot högst sannolikt, att urminnesbesittningen ursprungligen tillkommit genom en olaglig inkräktning öfver rågången inpå grannens mark. Den omtvistade jordens läge innefattade således i thy fall en presumtion för olaglig åtkomst, och den urminnesbesittningen en presumtion för laglig. Frågan blef således, hvilkendera af dessa presumtioner skulle anses hafva företrädet? I det betänkande[1], som deputerade häröfver afgåfvo, skiljdes emellan 2 fall: det ena, då jorden bestod af åker eller äng, i hvilket fall urminneshäfd enligt deras åsigt borde äga rum och det andra, då jorden bestod af öppen mark och skog, hwars besittning, äfven om den vore urminnes, ej borde äga vitsord.
Stjernhjelm, som var en af de deputerade, hyste deremot den åsigt, att den presumtion för olaglig åtkomst, som läget innebar, borde anses vigtigare, och ville derföre ej tillerkänna giltighet åt urminnesbesittning å jord, som låg på gränsen mellan tvistande jordägare, vare sig att jorden vore åker och äng eller skog och mark. Alla voro de således ense derom, att urminneshäfd i nyssnämnda fall ej kunde äga rum, då jorden bestod af öppen skog och mark, och detta öfverensstämde ock med den grundsats, som, efter hvad vi ofvan sett, redan i Landskapslagarne var uttalad. Det var jordbrukarens urminnes- och oafbrutna besittning af sitt i jorden nedlagda arbete, men icke ett blott tillfälligt begagnande af de frukter jorden sjelf framalstrat, som ansågs kunna tjena såsom bevis om äganderätt till sjelfva grunden.
Man måste känna ofvannämnda betänkanden och deri uttalade åsigter för att kunna rätt fatta betydelsen af 15 Kap. JB. om Urminneshäfd. Utan tvifvel äro ock der befintliga ordasätt använda just med fästadt afseende å de skiljaktiga åsigter om urminneshäfd, som uttalades år 1643. Derföre heter det genast i 1:sta §.: Thet är urminnes häfd: ther man någon fast egendom eller rättighet i så lång tid oqwald
- ↑ Så väl betänkandet, som Stjernhjelms reservation finnas intagna och kunna läsas bland Arnells Anmärkningar till Stadslagen sid. 390 och senast hos Lindblad: Om Prescription, sidd. 116—123.