naturligen i förening med lämpliga föreskrifter i öfrigt för dessas rätta vård, skulle, därom är jag lifligt öfvertygad, en af de viktigaste garantierna vara gifven för de norrländska skogarnas framtida bestånd och kraftiga utveckling.
De vanliga lappmarksskogarna lefva och utveckla sig under i det närmaste samma lifsvillkor som skogarna i nedre landet af de respektive provinserna, de behöfva därför ej andra skyddsåtgärder än dessa, d. v. s. skogslag som förbjuder afverkning längre ned än till och med mognadsdimensionen. Men deras sunda utveckling hämmas högst betydligt, och deras afkastningsförmåga minskas alltmer och mer genom utsyningstvånget, hvilken omständighet således är ett kraftigt skäl för denna tvångsstadgas upphäfvande. Detta skäl gäller lappmarksskogarna och omsorgen om deras bästa, men det är ej blott de själfva, som lida hårdt genom detta utsyningsstadgande, kanske än hårdare drabbas däraf skogarna i kustgebiten, som äro ofullständigt eller alls icke skyddade af skogslag.
Om vi betrakta t. ex. Ångermanlands skogsområden, hvilka i likhet med den södra delen af Norrland sakna skogslag, måste vi erkänna, att de mångenstädes äro för hårdt afverkade och att allt mindre och mindre dimensioner uttagas ur skogarna för att fylla sågverkens behof af jämn tillförsel af råmaterial.
Större delen af källsjöarna och käll- och bifloderna till den ståtliga Ångermanälfven, och en god del af själfva älfven, ligger ju inom Åsele och Vilhelmina lappmarker. Funnes nu samtidigt en skogslag, sådan vi antydt den, gällande för Ångermanland, och intet utstämplingstvång för
