Ett ytterligare skäl att inskränka utsyningstvånget endast till skyddsskogarna och att för de vanliga lappmarksskogarna låta en skogslag gälla, som hindrar afverkning under mognadsdimensionen, ligger ju äfven däri, att man genom en sådan åtgärd återgifver åt skogsägarne inom lappmarkssocknarna den dispositionsrätt öfver deras lagfångna egendom, som de väl i lika grad som Norrlands öfriga skogsägare hafva rätt att njuta. Denna åtgärd bör nu med lätthet kunna vidtagas, emedan afvittringen redan har ägt rum öfverallt och på de flesta ställen blifvit af Kungl. Maj:t fastställd.
Innan jag lämnar denna första punkt, vill jag något utförligare behandla ett af de skäl, med hvilka jag ofvan sökt visa, att lappmarksskogarna böra snarast möjligt öppnas för en rationell skogsafverkning. Detta skäl är nödvändigheten att tillse, att ej de solida sågverken i en nära framtid blifva tvungna att betydligt reducera antalet af de arbetare, som genom dem hafva sin bärgning.
Allra största delen af det råmaterial, som dessa verk förädla, torde de väl nu erhålla från skogstrakterna nedanför lappmarksgränsen, dels från egna skogar, dels från arrenderade skogar. Dessa senare intaga troligen i de flesta fall större areal än de förra. Då största delen af arrendekontrakten uppgjordes på 1850- och 1860-talen, komma de snart att utgå,[1] och skogarna återfalla då till sina ägare, bönderna. En del af dessa arrendekontrakt
- ↑ Då numera skogsarrenden ej få uppgöras för längre tid än 20 år, äro de praktiskt nästan omöjliga för sågverksägarne, hvilka därför föredraga att köpa hemmanen, i stället för att på så kort tid arrendera skogen.
