28 cm. i diameter vid brösthöjd för Norrbottens län, 30. cm. vid brösthöjd för Västerbottens län, 30 à 32 cm. för Västernorrlands och Jämtlands län, och 32 à 34 cm. för Gäfleborgs län.[1]
Vi öfvergå nu till den andra punkten.
2. Att skadade och öfvermogna träd fortast möjligt afverkas.
Denna punkt står i närmaste sammanhang med den föregående, och två hufvudskä1 för detta kraf hafva redan under dryftandet af den första punkten blifvit anförda, nämligen att de skadade och öfvermogna träden hindra yngre och växtkraftiga träd att utvecklas och ungplantor att uppkomma, samt att dessa skadade och öfvermogna träd för hvarje år de få kvarstå försämras till virkeskvalitet och således äfven därigenom förorsaka skogsägaren förlust.
Men äfven i andra afseenden äro dessa träd skadliga och rent af farliga för den skogskomplex, hvari de finnas. Några sådana, som mig synes, mycket beaktansvärda synpunkter, ber jag att här få påpeka.
Ju längre dessa skadade och öfvermogna träd få kvarstå, desto torrare blifva de och erbjuda därför ett ypperligt närings- och spridningsmedel för uppkommande skogseldar; de öka därigenom i betydlig mån skogens mottaglighet för sådana. Då dessa skogseldar äro kanske de farligaste fienderna till skogens bestånd och utveckling, bör naturligtvis äfven ur denna synpunkt allt göras för att
- ↑ För sydliga delen af Norrland torde de angifna siffrorna behöfva vidare pröfning, själf har jag ej haft tillfälle att där göra tillräckliga undersökningar.
