skog; en betydande förlust har härigenom tillskyndats skogsägarne, så väl staten som de enskilda.
Därför bör allt göras för att underlätta det snara afverkandet af skadad och öfvermogen skog.
3. Att, hvad skogshemmanen beträffar, sådana åtgärder vidtagas, att jordbrukets likaväl som skogsbrukets intresse tillgodoses, så att ej det förra behöfver lida skada af det senares utveckling.
För mången skall det troligen synas underligt, att bland villkoren för skogens rationella vård och fortfarande bestånd upptages ett, som i själfva verket ej är annat än ett yrkande om lättnader i gällande lagar och författningar angående hemmansklyfning; kanske skall det dock lyckas mig att här visa, i hvilket nära sammanhang jordbruks- och skogsbruksintressena i Norrland stå till hvarandra.
Hur viktig än en rätt drifven skogshandtering är för Norrlands och hela landets ekonomiska lif, har man dock full rätt att uppställa den fordran, att allt hvad möjligt är skall göras, ej blott för att under odling bibehålla den jämförelsevis ringa areal af bruten bygd, som i Norrland finnes, utan också för att arealen af odlad jord skall kunna där i väsentlig grad ökas.
De norrländska skogshemmanen, och i synnerhet lappmarkshemmanen, hafva i allmänhet en mycket betydlig skogsareal, ofta 5 à 6000 tunnland (impedimenter medräknade), hörande till 20–40 tunnland odlad jord. Under en lång följd af år har så väl staten som synnerligast sågverksägare uppköpt betydliga arealer af skog.[1] men, då de bestående
- ↑ Dessa köp hafva betydligt tilltagit under de senare åren till följd af stadgandet om högst 20-åriga skogsarrenden.
