De svårigheter, som de skogsgränsen bildande träden hafva att kämpa emot, bestå ej blott af låg temperatur, snömassor och kalla och våldsamma fjällvindar utan ökas än ytterligare däraf, att själfva jordmånen nästan överallt är mycket karg och mager.
På flera ställen ligga myrar i själfva skogsgränsen, och om träden där sköflas och återväxten ej vårdas, tränger myren fram och dräper alltmer och mer af skogen. Följden af alla dessa omständigheter blifver dels, att tillväxttiden för skogsgränsens träd är mycket lång, dels att träden ofta erhålla en bisarr form och ringa höjd. Dessa skogsbälten blifva således ej särdeles värdefulla för afverkning, och häri ligger ju ett ytterligare skäl att skona dem, och att endast i den mån träden blifva hinderliga för återväxten borttaga dem.
Det andra slaget af gränsskogar eller sådana som inne i landet vid de vidsträckta myrarnas kanter, vid sjöarnas och älfvarnas stränder och vid hafskusten bilda de yttersta bältena af trädvegetation, äro likaledes af en mycket stor betydelse för de innanför liggande skogarnas bestånd och kraftiga utveckling, liksom ock för det odlade landet. De äro äfven i klimatologiskt hänseende af vikt, emedan borttagandet af ett sådant gränsskogsbälte, t. ex. vid en myr, säkerligen i de flesta fall förorsakar myrens starkare utbredning.
Många älfvar och bäckar hafva lidit stort men genom borthuggandet af de skogsbälten, som kanta stränderna, i synnerhet där strandbräddarna bestå af sand eller annat lätt genomskuret jordtäcke. Talrika exempel visa oss, att uppdämningar,
