öfverallt, där ej fullt tillfredsställande naturlig återväxt finnes.
Dessa skyddsskogars värde för trävarurörelsen, eller den afkastning de, skyddade af speciallag, kunna lämna, är naturligtvis högst olika. Under det att bergsskogarna i de flesta fall kunna gifva i det närmaste lika stor afkastning som de rationellt skötta vanliga skogarna i samma trakt, kunna däremot de gränsskogar, som bilda skogsgränsen, lämna så obetydligt i timmervärde, att de knappast böra kunna räknas som inkomstbringande skog. Sådana böra därför ej kunna betinga hög inlösen ifall, hvilket väl får anses vara högeligen önskvärdt, staten skulle söka förvärfva dem, där de ännu tillhöra enskild man. Då dessutom den allra största delen af de skogsband, som bilda skogsgränsen, ligger ofvanom den demarkationslinje, som skiljer fjällbygden från den öfriga lappmarken, och fjällbygden ej har undergått skifte, bör det vara ganska lätt för staten att förvärfva de nödiga områdena.
Att generellt bestämma, huru bredt ett sådant bälte af skyddsskog bör vara, är med afseende på skogsgränsskogarna omöjligt; det beror på terrängförhållandena i hvarje särskild trakt. Hvad det andra slaget af gränsskogar beträffar, behöfva skyddsbältena vid myrkanter, älf- och sjöstränder en jämförelsevis ringa bredd, på de flesta ställen väl föga mer än 100 till 200 meter; vid hafskanten däremot mera, men varierande alltefter mer eller mindre skyddadt läge.
