ligheten samlad på Disartinget, och ägde rätt att sluta öfver the angelägnaste ärender. STYRBJÖRN föredrog sin sak, och påstod rätt med pock och förmätenhet. Men Konung ERIK ägde ett bättre grundadt Regemente, än att thet kunde lida intrång af en ung och öfverdådig Prins, som än intet sett sig om i världen, och ingen ting mer veste än pocka och högmodas. Om än något var at tadla på hans regering; hade han likväl så stora egenskaper och dygder, att the öfvervogo hans fel. Store gärningar hade, utom namnet Segersäll, värfvat honom ett allmänneligen bekant anseende. Igenom sin milldhet och nådiga uppförande [1] besatt han sina undersåtares kärlek och förtroende. Thärföre hade han allt thet, som en stor Konung kan vinna, nämligen vördnad och kärlek. Häremot var STYRBJÖRN för sitt högmod hatad, och för sin oförsökte ungdom i intet anseende. Utslaget blef ock thärefter. Me-
- ↑ Se Lagmannen THORGNYS oration till OLOF Skötkonung i Hkr. T. I. p. 485. cfr. WILDES Hist. Pragm. Cap. III. Sect. I. §. XV. p. 297; TORF. Hist. N. P. III. Lib. II. c. 10. p. 81.
