sig i nya afsigter. Thet var för honom ingen ting att tänka på ett lika så vidlyftigt och äfventyrligt, som onödigt krig emot Sverige, en bullersam Prins til villjes; när han naturligen borde vänta mer ondt hemma, än hans egna krafter torde kunna hämma. Men thet gick ock honom thärefter. Han hade knappt hunnit att landstiga i HALLAND, än bud ifrån DANNEMARK gjorde ett dunderslag för hans öron, som bådade, att Käjsaren med en stor magt plöttsligen infallit i JUTLAND, thär allt i oreda och bäfvan svigtade för en så öfverlägsen fiände. Thet var thärföre ej tid vidare för HARALD, att tänka på sitt vidlöftiga Svenska tåg; hans eget rörde honom närmare. Han affärdade ej allenast i flygten sitt sändebud till HÅKAN Jarl i NORIGE, att komma sig oförtöfvad till undsättning, utan vände ock sjelf om hem igen, att göra sina nya fiänder motstånd. Ytterligare förloppet häraf hörer ej till thetta rummet [1]. STYR-
- ↑ Se TORF. Hist. Norveg. Part. II. Lib VII. Cap. VI, men enkannerligen Trifol. Hist. Cap. 10, pag. 37-47, och OLOF TRYGGVASSONS Saga.
