föllje, och gifva från sig land och follk ibland en Röfvare-hop, med mera. Men STYRBJÖRN lät them roa sig, HARALD blef icke thes mindre hans man, och måste vörda thes befallningar, icke annorlunda än en thes undersåte eller Jarl [1].
§. 15.
Med en så ansenlig flotta gick STYRBJÖRN på SVERIGE löst, som skulle blifva lönen för hans Segervinningar. Hans förestående ankomst och förskräckeliga krigsrustning hade i medlertid thär satt all ting uti bäfvan, och ovisse utgången af thet tillstundande blodbadet gjorde en fasa, som ej kunde annat än röra the mäst modiga hjärtan. Man angreps utaf en Prins, som, utom sitt mod, sin styrka och stora krigs ärfarenhet, samt namn af många vundna segrar, var omgifven med en magt, som, om then å ena sidan var faselig genom sin myckenhet och ej rymdes på mindre än tolfhundra skepp, visserligen å then andra
- ↑ Se OLOF Skötkonungs tal till HJALTE i OLOF then hel. Saga Cap. 71. i Hkr. T. I. p. 464; cfr. WILDE ad PUFFEND. p. 360.
