ej var thet mindre genom ett förtvifladt beslut, som ropade dö eller vinna. Man väntade en Prins, som ej kom i ändemål, än för att återtaga en rättighet, som, ehuru gifven genom födslen, och lofvad af Konungens egen mun, likväl allt thittills varit honom betagen: En Prins, som i anseende thärtill, antingen trodde sig förfördelad, eller dragen vid näsan med smickeracktigt hopp, och nu kom, för att låta känna en svår värkan af en länge retad otålighet: En Prins, som var Svensk, en Ingling af Kongeliga huset, och närmaste Arfvinge till Kronan: och ändteligen en Prins, som ehuru egensinnig och högmodig, dock blänkte i dygder, hvilka thenna tiden gullo, och gjorde, att honom ej kunde fattas medhållare och tillopp. Utom allt thetta, var mycket emot ERIK Segersälls Regering att invända, hvars store egenskaper ej föllo så i ögonen, att icke hans fel tillika märktes. Konungen var ock värkeligen sjelf tvähågse, om hvad han borde göra. Han lät kalla tillhopa sina rådgifvare och förtrognaste, samt begärte theras råd i närvarande sak. Af them
Sida:Om Styrbjörn.pdf/58
Den här sidan har korrekturlästs
58
Om Styrbjörn
tog
