dant på stranden, thär han stod, utan att likväl kunna göra något thärtill. Må vara, att han tänkt att hämnas, att han svurit HARALDS undergång i sitt sinne, att han afmålat hämden i sina tankar med svartaste färgor, att han önska väder och vind vidriga, och haft flera sådana betragtelser, som harmen föder efter försummade fördelar och förhastade rådslag. Men vi kunne ej mer, än gissa härtill. Sådant allt brydde dock ej HARALD, mindre hindrade hans resa. Han skyndade till DANNEMARK, och tackade sin Gud, att han så oförmodeligen och lätt slapp ifrån sin stränga Öfverherre.
§. 18.
För sin del måste STYRBJÖRN thenna gången uppskjuta hämnden till ett lägligare tillfälle, och ej låta göra hallt i ett beslut, som ej mer stod att återkallas. Han tågade thärföre strax ända rätt fram till UPSALA genom then så kallade Svartskogen (Myrkved). I honom högg han träden neder, och gjorde sig en väg thär mitt igenom. Och tå
